Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tack vare essän

Allkonstnären. Ulf Linde var konstkritiker, museiman, författare, professor, kompositör och jazzmusiker. Här porträtterad av konstnären Lasse Söderberg. Foto: Tom Bonnalt

1997 fick Ulf Linde Pilotpriset för sina insatser i essägenren. Hans tacktal till juryn publicerades på Expressens kultursida.

Med anledning av Ulf Lindes bortgång återpublicerar vi texten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Ulf Linde var en legendarisk konstkritiker som invaldes i Svenska Akademien 1977. Under 50- och 60-talen medarbetade han i Dagens Nyheter. I boken "Spejare" samlade han introducerande artiklar om bland andra Marcel Duchamp. 1968 tillträdde han som professor vid Kungliga Konsthögskolan. Mellan 1977 och -97 var han intendent för Thielska Galleriet. Ulf Linde var också en framstående jazzmusiker.

Pilotpriset var ett litteraturpris som delades ut åren 1985-99 för "framstående författarskap på svenska språket". Priset var instiftat av den japanska penntillverkaren Pilot corporation och prissumman var på 150 000 kronor.

Att skriva med kulspetspenna på ett stålstick, ett gammalt frimärke till exempel, är ganska påfrestande. Kulan i spetsen hoppar som ett krocketklot över kullerstenar och släpper ifrån sig bläcket hipp som happ; skriften blir gräslig.

Hur man lyckats framställa den här tingesten - PILOT EXPLORER heter den - har jag ingen aning om, men den skriver ändå på ett stålstick så att skriften flyter fullständigt obehindrat.

Nöje att skriva ut checkar

Av det skälet blir det ett rent nöje att skriva ut checkar - oftast just stålstick - och av mina kontobesked att döma har jag också unnat mig nöjet allt oftare.

Då jag inte kan tänka mig att jag blivit slösaktigare med åren måste jag förklara den ökade frekvensen av utskrivna checkar med den njutning den nya pennan berett mig.

Att pennans tillverkare tagit sitt ansvar för denna uppluckring av min karaktär och soulagerat mig för lättsinnet, uppfattar jag som en utomordentligt storsint gest som jag självfallet vill tacka för.

Nu har personer i min närmaste omgivning låtit påskina att anledningen till att jag fått Pilotpriset inte varit att jag skrivit checkar utan essäer. Tanken föreföll mig först alltför långsökt, den stred helt mot den syn på svenskt kulturliv som jag utvecklat under decennier, en syn med inslag av paranoia, misantropi och självömkan, men likafullt en klarsyn. Oraklen på kultursidorna recenserade ju aldrig mina essäer, de försökte tiga ihjäl mig - jag ansåg att jag var i min fulla rätt att tycka synd om mig själv.

Och så tilldelas jag Pilotpriset! Tydligen hade jag felbedömt min situation totalt. Så här står jag och känner mig löjlig, med min paranoia, misantropi och självömkan. Jag menar... - att påstå att ingen brytt sig om vad man skrivit, och sedan få Pilotpriset - är det inte komiskt?

Ibland är det skönt att upptäcka att man haft fel.

Fem personer som jag inte hade en aning om vad de tyckte och tänkte om mina skriverier, om de ens läst dem - jag känner dem knappt - fem personer som jag dessutom respekterar, har tyckt att jag varit värd detta pris.

Resolut grepp

Jag är juryn tacksam för det resoluta grepp med vilken den tagit mig ur vanföreställningen om att vara struken från listan över folk man kan läsa.

När jag fick beskedet om priset blev jag gladare än jag trodde jag kunde bli.

Men när den första glädjen väl klingat av, efter att för femtielfte gången sörplat i mig prismotiveringens sista rader: "...för en kritisk prosa som får teorin att grönska som om den vore livets träd" - inget vin har för mig haft en ljuvligare bouquet - började jag fundera över vad som föranlett mitt tidigare missmod. Var det verkligen fullständigt ogrundat? Jag bortser nu från en låg kampanj som för en tid sedan försökte sänka mig under sin egen nivå - ett utsiktslöst företag eftersom det inte fanns en lägre. Varför hade jag känt detta malande missmod?

Nu gäller det att vara försiktig. Det oskrymtade svar jag vill ge har en besk kärna som många kommer att avfärda som arrogant och elitistisk, trots att en sådan hållning är mig helt främmande.

Jag ber er fundera över det här problemet. En man köper fem liter färg för att måla om sin enrummare. Medan han bär hem sin färg har några välmenande tokstollar flyttat över hans saker till en nersliten tiorummare som de hyrt åt honom.

Vad gör han med sin färg? Skall den räcka till de nya rummen måste han uppenbarligen spä ut den tio gånger.

Listan kan göras lång

Problemet har en enkel aritmetisk charm. Arrogant blir slutledningen först om den tillämpas på museernas expansion efter kriget, eller konsthandelns - eller för den delen pressens kultursidor, bokutgivningen, all tv... Listan kan göras mycket lång.

Detta är den beska kärnan: kultur har blivit ett gigantiskt geschäft som bara kan hållas igång om råvaran alltmer späs ut; hur pikant äcklande man än försökt krydda den har soppan bara blivit tunnare.

Vill man märkas i det här förvirrade vimlet måste man ta till okonventionella metoder - skära sig blodig inför en videokamera, fläka upp namngivna advokater i romaner, eller göra något annat som får journalisterna att kvickna till och damma av sina slitna schabloner om tabuföreställningar.

Hur har det kunnat bli så här? Vart tog ordet kvalitet vägen på det här vimsiga partyt? När läste ni det senast? Det går inte att förneka att dagens konstkritik blivit alltmer lik sensationsjournalistiken, sina filosofiska garneringar till trots. Är litteraturkritiken på väg åt samma håll? Ibland verkar det nästan så...

Recenseras slumpmässigt

Nå, jag har inte haft något moralistiskt syfte med den här jeremiaden, utan bara velat förklara varför jag hållit mig borta från vimlet de senaste decennierna.

Jag har inte blivit latare, men vad jag skrivit har inte satt några spår, åtminstone inte kommenterats - då och då möter jag faktiskt gamla bekanta som undrar varför jag slutat skriva.

Vill man märkas i kulturlivet bör man definitivt inte skriva essäer i tidskrifter eller utställningskataloger. Men om man nu vill skriva essäer, och de bara kan publiceras i tidskrifter eller utställningskataloger - vad gör man då? Det är inte i egen sak jag nu talar, utan i essäns. Här i landet, menar jag, kan utbudet av essäer både kvalitativt och kvantitativt väl mäta sig med utbudet av poesi; och det trycks mycket. Men det förhållandet avspeglas sannerligen inte i massmedia. Debuterande poeter uppmärksammas automatiskt, hur mediokra de än är. Medan essäer i tidskrifter recenseras lika slumpmässigt som tullen öppnar resväskor på Arlanda - "den där skulle vi kanske ta en titt på... "

Och varför månar jag så om essän? Svaret är enkelt. Hade jag i min ungdom inte läst tidskrifter som Horisont, Konstrevy och Prisma skulle mina grå celler ha skrumpnat av syrebrist.

Praktfull essä

Jag syresattes av Erik Blomberg, Gunnar Ekelöf, Johannes Edfelt, Erik Lindegren, Sven Alfons, av Artur Lundkvists "Ikarus flykt", av Werner Aspenströms och Karl Vennbergs "Kritiskt 40-tal", där jag först läste Lars Ahlin, av Lars Gyllenstens "Moderna myter", för mig en praktfull essä - om han inte misstycker.

Vad hade jag varit utan alla dessa vidunderliga essäer? Tack vare dem står jag här i dag.

Jag vill gärna tro att juryn genom årets pris velat uppmärksamma essän som uttrycksform, och i så fall är jag stolt över att få representera den, stolt och tacksam - även om mitt djupaste tack nog går till dem jag nyss räknade upp.

 

Ulf Linde

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!