Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ta betalt!

KODAK MOMENT. Professionella fotografer och journalister är snart ett minne blott. Foto: Arkiv

Tidningsbranschens kris med gratisjournalistik kan vara början på den skapande klassens fall.

Anders Mildner läser Jaron Laniers nya bok och får en tankeställare om vad den riktiga faran för samhället kan vara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Håll andan, författare. Framtiden ser nämligen allt annat än ljus ut.

När e-böckerna tar över pappersböckernas roll, kommer inte bara tillgängligheten och läsningen att förändras - hela systemet blir annorlunda.

Det första som händer är att summan pengar som strömmar åt författarnas håll minskar. Att bokpriserna sjunker är inte den enda förändringen. Det handlar också om andra pengar. I dag kommer intäkterna från en bok ifrån de läsare som köper den. I morgon antagligen från reklam och prenumerationsavgifter från diverse inlåsta internettjänster.

Vad sker i en sådan värld? Det troliga är att demografin inom författarskrået förändras. De allra flesta författare tjänar nu inte längre pengar på sina böcker, utan i stället på att resa runt i landet och konsulta eller hålla föreläsningar.

Det är inte ett liv som är lätt att kombinera med att ha familj. Alltså kommer morgondagens författare antingen vara unga och barnlösa eller så kommer de att vara ekonomiskt oberoende från början. Ett annat alternativ är att de skriver sina böcker på arbetstid som en del av sin tjänst (och behöver därför inte kuska runt för att dra in stålar).

Samtidigt förvandlas läsarna till andra klassens medborgare, i alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. När de tidigare köpte en pappersbok, ägde de en produkt som de kunde sälja vidare. När de nu köper en e-bok, äger de inte längre ett objekt som går att sälja. De har bara betalt för tillgången till en tjänst.

På sikt kommer detta att döda hela marknaden. För när endast vissa privilegierade aktörer kan äga kapital, medan alla andra bara kan köpa tjänster, kommer marknaden oundvikligen att förvandlas till en ickemarknad.

Låter det som en undergångsvision? Ja, det är det också. Ironiskt nog skriven av mannen som populariserade begreppet virtual reality och som förgäves bad författaren William Gibson att inte använda det i en negativ kontext. ("Jag har försökt", svarade Gibson lakoniskt, "men det kom ut som något mörkt i alla fall").

Efter framgången med "You are not a gadget"(2010) är nu Jaron Lanier tillbaka med en ny skeptisk bok om internetutvecklingen. Och ja, i dagens debattklimat är nätskeptikerna snart lika vanliga som samlingsplattor med Van Morrison på Spotify, men Lanier har en rätt egen ingång: att den digitala utvecklingen krymper ekonomin och dödar jobben, när den borde göra precis det motsatta.

En gång i tiden var Kodak värt 28 miljarder dollar och hade 140 000 människor anställda. I dag är företaget bankrutt och människor över hela världen höjer i stället ett annat slags bolag till skyarna: Instagram. Som när det såldes till Facebook för en miljard dollar 2012 endast hade 13 anställda.

Vad hände med alla jobben som försvann? undrar Lanier. Och var tog det medelklassvälstånd de skapade vägen?

Som Lanier påpekar var inte Instagram värt så mycket pengar på grund av att de 13 anställda var exceptionellt duktiga. Hela företagets värde kom i stället från de miljoner användare som bidrog till tjänsten - utan att få ett öre betalt.

Instagram kan ses som ett paradexempel för det Lanier befarar kommer hända med hela samhället. Internetutvecklingen samlar enorma rikedomar hos en liten klick människor som grovt övervärderas - de som kontrollerar de mest betydelsefulla servrarna i ett nätverk - medan alla andra undervärderas.

Information i sig håller på att växa fram som ett av de mest betydande inslagen i ekonomin. Den hämtas till allt större del ifrån våra fotavtryck på internet (Google, Facebook, etcetera) och förvandlas till säljbar kunskap.

Historiskt sett har ny teknik alltid skapat nya jobb när den tagit kål på de gamla. Men så är inte fallet längre, hävdar Lanier och ställer den oroväckande frågan vad som händer med vårt samhälle när det som skett inom kultursektorn sprider sig till andra områden.

Det smärtar mig, skriver Lanier, men vi kan överleva om utvecklingen bara tar död på en medelklass som består av författare, musiker, journalister och fotografer. Vad vi inte klarar av är om den medelklass som jobbar med transport, tillverkning, energi, kontorsarbete, utbildning och sjukvård slås ut på samma sätt.

Är det startpunkten för en visionär internetfacklig debatt vi ser födas här? Ja, kanske. I en tid som betraktar information som det mest värdefulla men som samtidigt inte värderar dem som producerar den, har vi onekligen ett samhällsproblem.

Laniers förslag till lösning är nanobetalningar. Varenda gång du gör något på internet som på något sätt medverkar till att det skapas data som kan användas eller anses värdefull ska du ha betalt. Datan skulle ju faktiskt inte ha existerat utan dig (och alla andra användare).

På så sätt sprids rikedomarna i hela samhället, samtidigt som folk får ett incitament att fortsätta bidra till utvecklingen.

De flesta som läser det här kommer nog tänka: eh, jo, det låter kanske trevligt, men det kommer aldrig bli verklighet. Och det är nog sant. Men lika sant är att vi måste börja ställa frågan vad som händer om vi väljer att inte gå åt ett sådant håll.

Sakprosa

JARON LANIER | Who Owns The Future? | Simon & Schuster, 359 s.