Syrensång från Hagen

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SYRENER Älskar syrener, alltid gjort det och mest när de för länge sen blommat ut, då bara bladen är kvar, grönt genomskinliga i höstsolen.      De stirrade en gång fattigdomen i ögonen och fattigdomen vek undan med blicken.   Göran Greider

"Syrenerna står kvar

 när bebyggelsen sedan länge är borta" - så heter det i en skrift om förvildade trädgårdar och jag tror att den enda meningen fångar något grundläggande i vår upplevelse av syrener. De får oss att minnas, ja till och med att försjunka i minnen över byggnader vi aldrig ens sett och människoöden vi bara kan ana.  När syrenen går i blom kommer det något drömskt över många av oss, även om det drömska är granne med både det sentimentala och det sorgsna: "Syrenerna ger henne huvudvärk", skrev Sonja Åkesson (underskattad som blomsterpoet) om en deprimerad gotländsk förestånderska. 

Häromdagen

 klev jag av en händelse in på en rätt så bortglömd kolerakyrkogård vid Gullmarsplan i Stockholm. Under den dånande biltrafiken reste sig gravstenarna - några hade vält och andra spruckit - med namn som ingen längre kan förknippa med ett ansikte; spädbarn som dött vid fem månaders ålder, en bagare, en änkefru, en sjökapten. Det enda som gav platsen värdighet var syrenbuskarna som inneslöt den i frisk bladgrönska.  Syrener överlever. De eviga rotskotten tar över när de gamla plantorna till slut dör.  Men syrener vaktande okändas gravar - jag kände mig gripen där mitt i trafikbullret och junihettan och syrenen hade återigen kastat mig från en känsla till en annan.  Bara några dagar tidigare hade jag nämligen stått på gården i Västerdalarna och förundrat betraktat bygrannarnas syrenhäck; de hade modigt gjort slag i saken och kapat ner häcken och nu hade den exploderat av energi. Deras nyfödda unge skrek i barnvagnen.   Syrener från vaggan till graven. Kring skolavslutningstid och några veckor framåt kan jag ibland få känslan av att syrenen tagit över hela det här landet, även om det verkar som om rhododendron alltmer framgångsrikt krigar med syrenen om makten över första halvan av juni. Överallt skjuter de magiska syrenklasarna fram, bakom ett plank i Katrineholm, i en kommunal park i Göteborg, ur bersån vid en västerdalsk älvbrink, i en småländsk skogsglänta. 

De lila och vita

 blommorna upplever nog många felaktigt som genuint svenska. "När du sätter en syren i din trädgård, då väljer du en buske som är en del av det här landets historia" - visst, men det är en amerikan som skriver så om en art som nybyggarna tog med sig. Växter är alltid på resande fot. Just syrenen har dock rest ovanligt långt in i svenska språket: när vi säger att något har färgen lila, då talar vi arabiska (lilak=syrenblå).  Ändå blir växter så lätt nationellt infärgade. Så fort vi hör ordet syren går tanken till den klassiska svenska bondträdgården, eller torpträdgården, där "mormorsblommorna" doftar. Ja, det står en mormor eller farmorsmor intill varje syrenbuske och vinkar genom generationerna.   

Bondsyren,

 eller vanlig syren (syringa vulgaris) fördes 1563 från Istanbul av en flamländare i Ferdinand den förstes tjänst till Wien; det var en gåva från sultanen. Femton år senare tog samme flamländare med sig växten till Frankrike och därefter blev denna turkiska gästarbetare snabbt en favorit på europeiska slott och herrgårdar. Växtförädlarna verkar ha varit nästan lika besatta av syrener som av rosor och den som en försommardag promenerar genom Bergianska trädgårdens syrensamling med ett fyrtiotal sorter - av flera tusen - kommer att häpna.  Till Sverige kom den under den svenska stormaktstid då den inhemska trädgårdskonsten på rekordtid reste sig ur ett internationellt bottenläge till en topposition: Ett nytt frälse behövde nya inslag i sina parker och på sina säterier och vad passade bättre än syrenen? Både onyttig - en fin bourdieusk distinktion mot såväl dumma bönder som idoga munkar - och oerhört dekorativ.  Och verkligen: en biklang av aristokrati ekar ännu i ordet syren. Det märker jag varje gång jag läser Vilhelm Ekelunds vemodiga rader om skånska syrener där de samsas med överklassiga kastanjer: 

Kastanjeträden trötta luta efter regnet sina tunga  vita spirors blom. Syrenernas stora våta klasar  sakta gunga.

Forna tiders bönder

 odlade knappast prydnadsväxter. Innan skiftesreformerna sprängde byarna fanns ibland gemensamma humlegårdar, fruktlundar och grönsaksodlingar och först när byarna slets isär uppstod på den egna, isolerade täppan något som började likna den där bondträdgården vi än i dag ofta svärmar för: riddarsporre, stormhatt, löjtnantshjärta, gullregn, pion, syren. Saft och kokkaffe, inte årgångsviner, blev syrenens sociala doft och smak.  Förmodligen är det under andra halvan av 1800-talet som syrenen slår rot i det folkliga medvetandet och jag kan tänka mig att just syrendoften intog en särskild, symbolisk roll som komplement till den kvävande industriröken.  I alla fall är det häpnadsväckande hur snabbt syrenen måste ha tagit plats i svenska folkets arkaiska barndomsvärld. Hur kan annars Strindberg redan 1888, i sin godmodiga polemik mot vissa inslag i den moderna trädgårdskonsten, beklaga sig så starkt: "I stället för att få fröjdas åt syrenens härliga blomruskorså får man se ask-lönnen veckla ut sin blekgula lövskrud, som om hösten komme med ens på våren."  Syrenen hade, för Strindberg, uppenbarligen hunnit bli en del av en bonderomantisk trädgårdssyn.  Strindberg måste ha hyst syrenen djupt inom sig när han skrev det där, trots att arten då inte varit masspridd särskilt länge (en första förvildad syren rapporteras i Stockholm 1840). Ja, trädgårdshistorikern Kjell Lundqvist konstaterar i en skrift att den syrendoftande "bondträdgården" egentligen inte var mer än en femtioårig parentes i trädgårdshistorien. I tusen år var bondens trädgård i stället den så kallade Lövängen. Men när nyttoodlingen efter andra världskriget nästan försvann och gräsmattorna rullades ut där bärbuskar och salladsland tidigare frodats - ja, då överlevde ändå syrenen. Onyttig men både härdig och vacker, även om det finns saftrecept på blomklasarna.   Syrenen följde svenska folket under en våldsam omvandlingstid. Den parfymerade, i våra trädgårdsdrömmar, industrialismen. Arbetarrörelsen växte sig stark med den. Den omslöt oss när världen en gång i grunden tycktes förändras. 

I byn Hagen

 betraktar jag nu mina åldriga, gråsilvriga syrenhäckar. Där, i växtzon 6, blommar de ännu i midsommartid. Ur de till synes livlösa stammarna slår friska skott ut och de tjockare stammarna bevisar, varje gång jag verkligen stirrar på dem, sitt genetiska släktskap med vilket uppryckt palestinskt olivträd som helst.

FAKTA

Göran Greider gav i våras ut boken Hagen, betraktelser från en by, som mycket handlar om trädgård.