Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Syndens natt

Ur Torgny Wickmans film Kyrkoherden.

Det frigjorda Sverige tronar på minnen från fornstora dar då dess namn förfärade världen. Jonas Holmberg följer den svenska synden från sexuell frigörelse till dagens nypuritanism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På en djupröd sammetsduk med gulddetaljer ligger gummiattrapper i lysande färger uppradade. Det doftar rökelse. Intill en tafflig reklamaffisch från det skånska intimkonstföretaget Vaginart hänger en skylt med den avskräckande texten ”Stulna vibratorer kommer kortsluta sig själva vid användning”. 

 Om sexbutiken Afrodites Apotek på Södermalm i Stockholm är en bild av den svenska synden anno 2011 har den under det senaste halvseklet utvecklats från barbröstade filmskådespelerskor och sexcabaret på Kiviks marknad till ett möte mellan fantasifullt utformade onanihjälpmedel i neonplast, lustbejakande sexualpedagogik och en gnutta österländsk mystik. Och framför allt är den något som numera i första hand angår kvinnor. 

 Sexbutiker var ett av den nya frigjorda sexualitetens uttryck under det 70-tal som brukar beskrivas som den svenska syndens storhetstid, även om begreppet etablerades internationellt som ett kittlande säljargument redan 20 år tidigare i samband med att Ulla Jacobsson och Harriet Andersson blottade naken hud i naturnära sommarfilmer. 


På 70-talet avkriminaliserades pornografin, sjukdomsstämpeln på homosexualitet försvann, sexfilmer dominerade biografutbudet och preventivmedel hade separerat sexualitet från reproduktion. Liberaler, socialister och feminister förenades i förhoppningen att juridisk avreglering och rättfram sexualupplysning skulle leda till en frigjord och jämställd sexkultur. 

 Men när väl synden släpptes lös från sina småborgerliga bojor gjorde den många besvikna. Storsäljande porrtidningar ägnade sig åt incest, djursex och våldtäkt. När feminister protesterade mot att en statlig utredning föreslog att påföljden för mild våldtäkt skulle reduceras till böter beskylldes de för otidsenlig sexskräck. Den fria kärleken hade ofta svårt att befria sig från manligt tolkningsföreträde. De insynsskyddade sexbutikerna frekventerades nästan uteslutande av ensamma män.


Pornografiforskaren Mariah Larsson har jämfört 70-talets sexbutiker i Malmö med dagens. Eftersom det framför allt var pornografisk film som lockade kunderna till sexbutikerna när det för 40 år sedan rådde etableringsyra i källarlokaler med svartmålade skyltfönster, fick branschen problem när kabel-tv och internet flyttade porrfilmskonsumtionen till hemmet. 30 sexbutiker blev så tre. Idag stavas överlevnadsreceptet ljusinsläpp, sortimentskifte och normalisering. Istället för flås i bås satsar en butik som Taboo på underkläder och sexleksaker. Hälften av besökarna är kvinnor.


I Stockholm händer samma sak. De ljusskygga videoklubbarna blir färre, och just innan Afrodites Apotek startade vid millennieskiftet invigdes kärleksbutiken Lovestore ett stenkast bort. Strax därefter lanserade sexrådgivaren Katarina Janouch den burleskflörtande ”mistressbutiken” Pom pom parlour som ”en hyllning till den gudomliga kvinnligheten”. Dessutom håller en växande skara motorburna försäljare dildopartyn för kvinnor i hemmiljö.

 Att kvinnors deltagande har omformulerat normerna i sexbutikernas semioffentlighet kan ses som en feministisk framgång – i stället för att reduceras till objekt för manliga sexbutiksbesökare tar kvinnor synden i egna händer. Men butiksinredningar och produkturval vittnar likafullt om hur traditionella begärsriktningar sitter som fastnaglade också i en flodvåg av glidmedel.  Oavsett om produkter riktar sig till män eller kvinnor är det avklädda kvinnokroppar som pryder förpackningarna. Ett par ensamma latexkalsonger hänger i ett undanskymt hörn samtidigt som det vimlar av tygsnåla trosor och genomskinliga nattlinnen.


Det är inte bara i sexbutikerna som pornografi ersatts av lingerie. Den rena porren har sedan 70-talets avreglerade nakenfeber i det närmaste helt försvunnit från stadsbilden. Samtidigt har den breda visuella kulturen genomgått en djupgående pornofiering. Att det kommersiella bildspråket på affischtavlor och magasinsomslag allt oftare hämtar inspiration från mjukporrens poser framkallar regelmässigt feministisk kritik. En kampanj för prispressade pinaler som använder fuktiga läppar och kvinnlig pseudoonani som säljargument kan i Danmark uppskattas som en fortsättning på 70-talets frigörelseprojekt. I Sverige riskerar möbelhandlaren att fällas av Reklamombudsmannen. 

 Det är sådana regleringar som har givit upphov till ilskna högersvingar mot statsfeminismens föregivet sippa puritanism. För 40 år sedan förfasade sig borgerligheten över 68-generationens sexualpolitiska normlöshet. Idag oroar den sig för att den svenska synden har gått i ett genusgranskat baklås.

 Till exempel slog magasinet Neos chefredaktör Paulina Neuding i vintras fast att ”förr var det den svenska synden, nu verkar det vara synd om svenskarna” (2/2011). Anledningen: sexköp straffas lika hårt som rattfylleri med dödlig utgång, statsanställda tjänsteresenärer utbildas i genuscertifierat sexuellt beteende – ingen porr på hotellrummet – och en 32-årig man har åtalats för ömsesidigt men våldsamt s/m-sex med en 16-årig tjej med självskadebeteende. 

 Samtidigt frågar sig antifeministiska utkantsdebattörer om de efter den skärpta våldtäktslagstiftningen någonsin kommer att våga ha sex utan att först upprätta ett skriftligt samlagskontrakt. Det är lätt att himla med ögonen åt dylik paranoia, men det är ett faktum att en del av de statliga regleringar av sexualiteten som har genomförts sedan 70-talet har varit välvilliga men problematiska. Bastuklubbslagen som var i kraft mellan 1987 och 2004 var i mycket en repressiv reaktion mot en allt synligare bögkultur. Kampen mot barnpornografi har gjort seriefigurer till brottsoffer och riskerar att begränsa den digitala öppenheten, medan de stränga användarvillkoren hos stora aktörer som Facebook och Apple redan har gjort den breda digitala offentligheten till en allt prydare plats.

 Men nypuritanska tendenser är knappast feministernas fel. När tidskriften Bang nyligen gjorde ett sexnummer var det inte statlig reglering som uppmuntrades, utan snuskiga fantasier, queer pornografi och monogamikritisk relationsanarki. Och i faktisk praktik är svenskarna långt mer syndiga i dag än på 70-talet, vilket sexforskare i första hand härleder till kvinnorörelsens landvinningar. Upprepade undersökningar visar att unga svenskar tänjer alltmer på de sexuella normsystemen.


Som sexbutikernas normalisering skvallrar om har sexuella praktiker bortom den heterosexuellt horisontella mittfåran avdramatiserats och upplevs helt enkelt inte som så värst syndiga längre. Men som säljargument på den internationella filmmarknaden har den svenska synden inte förlorat all sin kraft. 

 Häromveckan släpptes en tidig reklamaffisch för den amerikanska nyinspelningen av Män som hatar kvinnor, filmen som tillsammans med Stieg Larssons litterära förlaga har påverkat Sverigebilden mer än någon annan sedan Vilgot Sjömans syndpropaganda i Jag är nyfiken – gul. På bilden håller Daniel Craigs Mikael Blomkvist en beskyddande arm kring Mara Rooneys Lisbeth Salander. Den feministiska hämnaren har varken tröja eller byxor på sig.

 Om den hyperindividualistiska och sexuellt svårfångade hackaren Salander är ett lackmuspapper över 2000-talets feministiska diskurs är bilden som Aftonbladet beskrivit som en ”härligt europeiskt syndig tutte-affisch” en sorglig konsekvens av det kommersiella behovet av att anspela på den svenska synden, men samtidigt avväpna den genom att klä av den hårdföra flatan och ställa henne under trygg manlig omsorg.

 Det finns fortfarande starka armar som motarbetar frigörelsen.