Flickor, flaskor, författarförsök, fadern och för tidig utlösning fyller Karl Ove Knausgårds värld i den fjärde delen av hans självbiografiska mastodontroman Min kamp. (Om de första tre delarna, se kritikbloggen.)
Han skildrar här gymnasietiden i Kristiansand på norska sydkusten och ett år som lärarvikarie på en ö långt uppe i norr, bara 18 år gammal. Hur han beräknar sin ålder blir jag dock inte riktigt klar över. Knausgård är född i december 1968, men fortsätter likafullt att vara 18 långt in på 1988. Kanske är det någon sorts freudiansk felräkning.
Antingen han nu var 18 eller 19 är bekännelsen att han ännu i den åldern aldrig har onanerat så häpnadsväckande att man har svårt att tro honom. I all synnerhet som han inte har några religiösa betänkligheter mot självbefläckelse eller lider av någon annan form av renhetsnoja. Dessutom tänker han som andra gymnasieynglingar på sex under de flesta av dygnets vakna timmar – ja, också under de sovande, vilket han kan notera i sina klistriga kalsonger på morgnarna.
Men som redan detta väldiga romanprojekt vittnar om på cirka 2 700 sidor när samtliga sex delar är utgivna senare i vår, finns det en besatthet hos Knausgård som yttrar sig både som extrem självkontroll och total hämningslöshet. Jag misstänker att Min kamp med sin halvt maniska produktionstakt fungerar som ett självterapeutiskt försök att komma underfund med detta oroande personlighetsdrag.
I all synnerhet som det tycks vara genetiskt betingat – fadern lever ett strängt kontrollerat och nyktert liv fram till 40 års ålder, då han skiljer sig och ägnar de sista 14 åren åt att systematiskt supa ihjäl sig.
Knausgård sätter i gång sitt romanprojekt samma år som han fyller 40, ännu lyckligt gift trebarnsfar i Malmö, men medveten om att också hans äldre bror skilde sig i samma ålder.
I första delen av Min kamp skildrar Knausgård hur han och brodern röjer upp i den totala misär som den just avlidne fadern lämnat efter sig. I den fjärde delen befinner sig denne ännu bara i början av utförsbacken, han gifter om sig, tar ett nytt lärarjobb i Nordnorge och får en dotter.
Samtidigt har yngste sonen redan i tonåren satt i gång ett regelbundet supande som snart inte begränsar sig till helgfyllor och som inte på något sätt hejdas av lärarjobbet uppe i det nordnorska fiskarsamhället, där spritdrickande tycks vara det enda sällskapsnöjet.
Fastän alltsomoftast bakfull lyckas den tonårige lärarvikarien dock sköta undervisningen till någorlunda belåtenhet, skriva noveller under lediga timmar och planera hur han äntligen ska bli av med sin svendom.
Han får flera chanser, men det bär sig inte bättre än att det går för honom innan han ens har halva inne. Dessa ständiga misslyckanden tär på hans redan bräckliga självförtroende, och det blir ju inte bättre av att han attraheras av de ännu olovliga tonårsflickorna han undervisar. (Denna otillbörliga lockelse ska så småningom bli ett tema i hans debutroman Ute av verden, som utspelar sig just på en ö i Nordnorge.)
Det blir väl med naturnödvändighet så att en roman som går ut med sådana grandiosa pretentioner och med en sådan utgivningsplan som Min kamp får svårt att hålla elden brinnande med samma intensitet allteftersom de nya delarna kommer ut. Mycket av det som Knausgård berättar om i denna fjärde del är egentligen bara detaljerade trivialiteter.
Men har man väl gett sig in i kampen får man tåla också svackor och distanssträckor. Det är ju av sådana livet till större delen består. Och eftersom Knausgårds avsikt är att med största möjliga ärlighet försöka fånga ett ännu pågående livs förutsättningar och avgörande minnesavtryck, så måste också händelselösheterna ta vederbörlig plats.
Två delar återstår. Jag antar att de i huvudsak kommer att handla om Knausgårds studietid i Bergen från 1988 till 1998 – det år då hans första roman kommer ut, hans far dör och hans liv tar en ny vändning.
Jag kommer att läsa romanen till slut. Det finns ett flöde i Knausgårds prosa, en rörlighet i hans fotografiska minne och ett envist borrande i jagets kärna som väcker känslor i mig som Prousts minnesbilder från den parisiska aristokratin i början av förra seklet aldrig lyckats röra upp.
Men det är inte ett antingen-eller. Det är både Proust och Knausgård som gäller, utan kvalitativa jämförelser i övrigt, bara kvantitativa.