Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

SVT gör sex timmar reklam för en influencer

Hanna Johansson. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Elsa Billgren i biblioteket på Konstakademien.Foto: MASTIFF / SVT

SVT:s nya dokusåpa ”Äkta Billgrens” hakar på trenden att följa kändisfamiljer.

Hanna Johansson ser Elsa Billgren bygga sig själv som konstnärsbarn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För ett par år sedan läste jag i en text om en prisad radioprofil att hon hade ”radion i blodet”. Denna märkliga diagnos förklarades av att hennes farmor varit poet och programredaktör, pappan konstkritiker, et cetera, och alla hade de jobbat på Sveriges Radio.

Den inte fullt så socialdarwinistiskt lagda anar att något annat än blodet förklarade släktens delade böjelse för radion, liksom att profilens begåvning sträckte sig bortom stamtavlan. Ändå stod det där, fullständigt okontroversiellt: radion i blodet, yrkesvalet ett öde, lika självklart som en ögonfärg. 

Jag drar mig till minnes den intervjun när jag ser ”Äkta Billgrens”, en reality-serie i SVT som följer konstnärerna Ernst och Helene Billgren och ett av deras barn, influencern Elsa Billgren, under ungefär ett år. Serien är svår att exakt genrebestämma – en public service-version av ”Wahlgrens värld”? Inte riktigt. Inte heller är det direkt ett program om konst, även om ett par minuter av varje avsnitt ägnas åt att visa arkivbilder från Sundborn eller Liljevalchs medan Antikrundans konstexpert Claes Moser bidrar med fakta. I själva verket verkar arkivinslagen vara en eftergift för att skänka lite aura av folkbildning åt vad som bäst kan beskrivas som en sex timmar lång reklamfilm för Elsa Billgrens identitetsbygge.

Ernst, Elsa och Helene Billgren. Foto: SVT / SVT
Elsa har alltid drömt om ett särskilt slags familjeliv, en otvungen och bullrig trygghet

För det är hon som är ”Äkta Billgrens” egentliga huvudperson, och det är hennes perspektiv och hennes idéer om familjen som utgör produktionens nav. En smärta uppenbarar sig: Elsa har alltid drömt om ett särskilt slags familjeliv, en otvungen och bullrig trygghet som, får man en känsla av, aldrig riktigt har materialiserats. Så blir tv-serien ett sätt att iscensätta det livet, berättelsen om familjen en ställföreträdare för minnet.

Själva akten att berätta är inbyggd. Varje avsnitt ramas in av att Elsa Billgren sitter vid en dator på Konstakademins bibliotek och skriver medan hon talar om föräldrarna, om sig själv, om familjeenheten de utgör. En återkommande formulering: vi är en brokig, bohemisk familj. Elsa beskriver både sig själv och sin man som konstnärsbarn, det vill säga barn till konstnärer, och man får intrycket att det nästan är samma sak som att vara konstnär, det vill säga göra konst.

Här tycks ingenting lika meningsfullt som att vara sina föräldrars barn.

Nyligen skrev Rebecka Kärde i DN om rätten att få bli en annan och tvånget att förbli densamma. Det senare aktualiseras av ”Äkta Billgrens” upptagenhet vid det förflutna och det medfödda – här tycks ingenting lika meningsfullt som att vara sina föräldrars barn. Särskilt runt jul, menar Kärde, drabbar den upptagenheten vitt och brett: ”under urbanitetens tunna fernissa” döljer sig ett begär efter rötter som gärna får leda till en gammal släktgård.

Under helgerna åkte jag själv norrut, tittade på fotografier av min mormor och läste Annette Kuhns bok ”Family secrets”, en samling personliga essäer där hon diskuterar konstruktionen av minne med de egna familjefotografierna som utgångspunkt. Familjealbumet, slog det mig, är arenan där de flesta av oss iscensätter idén om den egna familjen. Som brokig och bohemisk, till exempel, men oftare bara som lycklig, ofta på sommaren eller i färd med att fira någonting.

Det sorgligaste fotografiet i Kuhns samling är ett som hon äger i två kopior; ett studioporträtt av henne själv som baby. Den ena kopian pryder förstasidan till det fotoalbum hon gjorde i åttaårsåldern i ett försök att skapa en historia dels om sin familj, dels om sitt eget liv.

Helene, Elsa och Ernst Billgren.Foto: ALMA VESTLUND / SVT
”Äkta Billgrens”: ett familjealbum med SVT-budget.

Den andra kopian skickades till henne när hon var vuxen. Avsändaren var modern hon vid det laget sedan länge brutit kontakten med. På baksidan en text: ”You were a beautiful baby from the minute you were born. I loved you and you were always immaculate and well cared for… Written in pencil, you might want to erase.”

”Jag älskade dig” i imperfekt; ”skrivet i blyerts” om dottern skulle vilja sudda ut texten, kanske glömma hur denna andra kopia hamnade i hennes ägo. Kuhn fäster vikt vid ordvalet ”immaculate”, ungefär ren, men något annat också: obefläckad, orörd, o-negationen ett löfte eller en varning om att smutsen och skulden i sinom tid ska komma. I denna oskyldiga baby, spekulerar hon, ville modern se sitt eget inre barn personifierat. Kuhn spårar brytningen dem emellan till ögonblicket då detta visade sig omöjligt.

Det finns ingen enda sanning om det där fotografiet i två kopior, ingen enda familjehistoria utan flera, med olika berättare. Fotoalbum har alltid en berättare. Ibland är den opålitlig. Kanske är då detta det närmaste man kommer en korrekt genrebeteckning för ”Äkta Billgrens”: ett familjealbum med SVT-budget.

TV

ÄKTA BILLGRENS

Säsong 1, avsnitt 1-6

SVT

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Bryr sig SVT om litteraturkritiken? 

Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt om litteraturkritikens roll i SVT, med Karin Olsson som programledare.