Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

SVT borde lugna sig – alla blir vi gubbar till slut

Förlagschefen Kristoffer Lind.Foto: BINGO RIMÉR

SVT är fel ute när man försöker förnya ”Go'kväll” genom att slopa bokrecensionerna.

Kristoffer Lind berättar om när han köpte den dödsdömda tidningen Grönköpings Veckoblad – och fick en avgörande insikt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Året var 2006 och Ordfront balanserade skickligt på ruinens brant. Henning Mankell hade många år tidigare lämnat förlaget och kostymen var för stor, nu gällde det att dra ner på kostnaderna och göra sig av med sådant som inte hörde till kärnverksamheten, exempelvis Grönköpings Veckoblad. Som tidningens enda betalande annonsör hade jag blivit uppmuntrad att lägga ett bud. Att jag ingenting visste om tidningar, att den gick med förlust och dessutom handlade om en stad som inte fanns bidrog inte till känslan av detta kunde vara en bra affär. Dessutom var prenumeranterna bokstavligen på väg att dö ut. 

Det sades inte rent ut men man fick känslan av att Ordfront tyckte det var skönt att bli av med en tidning som skrevs av en samling avdankade häradshövdingar. 

Tidningen hade ingen framtid, jag slog till.

LEGENDAR. Gunnar Ljusterdal var mellan 1977 och 1999 redaktör och ansvarig utgivare för Grönköpings Veckoblad. Han skrev under signaturerna Notarien, W G Pinnemo och Herr Talman.Foto: Kamerareportage/ SVT

Idag är Grönköpings-Veckoblad med sina 10 000 betalande prenumeranter sannolikt Sveriges största kulturtidskrift, dessutom är den lönsam. Vad är hemligheten? I takt med att de gamla gubbarna dör ut kommer det nya, jag håller själv på att bli en. Det är ett ofrånkomligt ålderstecken när man plötsligt börjar skratta åt skämten i Grönköping. De långa meningarna och verbens pluralformer gör en glad och pekoraldikter om julgranen skänker trygghet och igenkänning. Det är välkänt att vi med åren alltmer kommer att likna våra föräldrar, men vi tänker sällan på att åldrandet också har intellektuell dimension.  

Man glömmer att dagens unga är framtidens gamla.

Många kulturpolitiska beslut grundar sig i en motsatt uppfattning, nämligen att dagens unga kommer att bete sig helt annorlunda när de blir äldre. Stockholmsoperan har exempelvis en historiskt mycket hög beläggning. Men medelåldern hos besökarna är också hög, vilket kan leda till en oro att besökarna ska dö ut, men då glömmer man att publikens medelålder var hög även på 1970-talet. 

När allt kommer omkring är det få småbarnsföräldrar som har tid att gå på operan klockan 19.30 en vanlig vardagskväll i september. Denna felaktiga analys ligger till grund för en rad beslut inom framförallt public service där man desperat försöker producera ett innehåll för en målgrupp man inte lyckats fånga och i stället gör den målgrupp man redan har besviken. 

Detta slår mig när jag läser att SVT ska göra sig av med bokrecensionerna i ”Go'kväll” i syfte att föryngra programmet. Man glömmer att dagens unga är framtidens gamla. Det man tror är tecken på förändrade vanor är ibland ingenting annat än konsumtionsskillnader som följer ett generationsmönster. Vi vet att människor i åldrarna 60 till 80 är stora bokslukare och likhet med Grönköpings-Veckoblads prenumeranter fylls det ständigt på med nya läsare, sådana som på grund av ung ålder tidigare varit upptagna av annat.

 

Av Kristoffer Lind

Kristoffer Lind är förlagschef på Lind & co. Läs tidigare inlägg i debatten om SVT:s litteraturbevakning nedan.