Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svik inte visselblåsarna på Kulturhuset Stadsteatern

Kulturhuset Stadsteatern. Foto: SVEN LINDWALL
Marianne Lindberg De Geer. Foto: Privat

Kulturhuset Stadsteatern fick kritik för sin tystnadskultur. Sedan blev det just tyst.

Marianne Lindberg De Geer uppmanar ledningen och styrelsen att sluta gömma sig bakom minnet av Benny Fredriksson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | KULTURHUSET STADSTEATERN. I början av 2018 tar Kulturhuset Stadsteaterns före detta vd Benny Fredriksson sitt liv. Den tillförordnade vd:n Sture Carlsson går då ut och lägger skulden på mediebevakningen av missförhållanden i huset. I den efterföljande debatten utsätts de anställda som varit kritiska för kraftfulla anklagelser. I DN kallas de för ”rättshaverister”. På sociala medier är tonen ännu hårdare. Den enda som gått ut med sitt namn i Aftonbladet, Simon Flinkas, ser sig tvungen att stänga ner sitt messengerkonto på grund av hat. 

Det är naturligt att medierna idkar självkritik. Aftonbladets kulturchef och nytillträdda chefredaktör har båda markerat att det var fel att påstå att Benny Fredriksson pressat en skådespelare till abort. Mitt syfte med denna text är inte att försvara Aftonbladets publiceringar. Men det är farligt om Kulturhuset Stadsteatern lägger locket på den rättmätiga kritik som finns.

Metoo och Kulturhuset Stadsteatern

Genom att trycka in granskningen under me too-flaggen gav Aftonbladet en felaktig bild av kärnan i de anställdas kritik. När den externa utredningen inte visade några anklagelser om sextrakasserier begångna av Fredriksson, uppfattades det som att hela kritiken om arbetsmiljöproblem varit förhastad. Nu sprids en bild av att kontroverserna startade med #Metoo, #Tystnadtagning och Aftonbladets granskning. I själva verket har tystnadskulturen och missnöjet en decennielång historia, och ansvaret faller på både ledning och styrelse.

För att förklara vad jag menar vill jag göra ett försök till historieskrivning.

Redan 2009, i ett nöjd-medarbetarindex, som Stockholms stad genomförde, hamnade Stockholms stadsteater näst sist av totalt 49 tillfrågade organisationer. Två år senare avgick hela facket i protest mot arbetsgivarens ovilja att samarbeta med att lösa problemen.

 

LÄS MER – Karin Olsson: Därför blev metoo så stort i Sverige 

Madeleine Sjöstedt och stadshuset

Situationen blev inte bättre av att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, Benny Fredriksson och stadshuset fick den underliga idén att slå samman Stadsteatern med Kulturhuset till en gemensam institution. Den redan internt hårt kritiserade chefen, Benny Fredriksson, utsågs till vd och chef för det hela.

Det lockande med idén var att Fredriksson till sin hjälp för att förnya husets innehåll, skulle få ett gäng nya genrechefer. Kruxet var bara att de nya cheferna varken fick ekonomi- eller personalansvar, vilket gjorde det omöjligt att driva igenom minsta lilla idé utan godkännande från högsta ort. Eftersom jag en tid var en av dessa chefer, vet jag vad jag talar om. Det var mot samma bakgrund som den hyllade teaterchefen Eirik Stubø lämnade Stadsteatern för ett mer autonomt uppdrag på Dramaten.

Politikerna har ett ansvar här. De var mycket nöjda med ledarskapet på Kulturhuset Stadsteatern – av begripliga skäl: Ledningen lyckades år efter år, på bekostnad av en allt mer kritisk och utarbetad personal, öka intäkterna och på så sätt dra in stora inkomster till kommunen. Stadshuset blev fartblinda och lyssnade inte till de nödrop som, genom facket och medarbetarenkäterna, nådde dem.

I ivern att prestera allt större intäkter, ökade Stadsteatern antalet uppsättningar på alla scener, vilket skapade stress och förvirring. Marknadsavdelningen kollapsade flera gånger och det ledde till protester och sjukskrivningar. Samtidigt drog Kulturhusets verksamhet knappast in några pengar alls. Utan intäkterna från teatern skulle ekonomin kollapsa. Det behövdes bara ett fiasko på Stora scenen för att hela systemet skulle rasa.

I en så skör situation behövs information. Facket kallade till sig styrelsens ordförande flera gånger för att få svar på vad de tänkte sig för åtgärder, men ingenting hände. Ingen i huset sade sig känna till beslutsgången. Att detta skapade kaos behöver knappast sägas.

 

LÄS MER – Göran Rosenberg: Därför har jag förlorat hoppet om journalistiken

Benny Fredrikssons avgång

Många kritiker hade alltså försökt få gehör hos stadshuset, fack och HR under flera år när man till slut vände sig till medierna 2017 och konflikterna i huset blev offentliga.

Inte heller nu reagerade kommunledningen som den borde ha gjort. Stadsdirektör Ingela Lindh gick först ut och meddelade att man skulle göra några dagars (!) intern utredning. Först när Teaterförbundet protesterade ändrade hon sig och meddelade att det skulle bli en extern utredning.

Två dagar senare avgick Benny Fredriksson. Tillfällig vd blev HR-chefen, som inte varit anställd mer än en kort tid. Samma dag som Fredriksson avgick samlade hon enligt mina uppgifter personalen och underkände kritikerna genom att själv slå fast att Benny Fredriksson visst var en bra chef. På det viset strödde hon salt i såren, genom att söndra den redan splittrade personalstyrkan.

I början av 2018, två dagar innan externutredningen ska presenteras, dör så Benny Fredriksson. Medierna rapporterar taktfullt om dödsfallet, om var och när, men inte varför. Och där borde det ha stannat. 

 

LÄS MER – Karina Ericsson Wärn: Benny Fredriksson var den bästa chef jag någonsin haft 

Anställda får skulden 

Men i stället böjer sig alltså nye vd:n Sture Carlsson för familjens önskan och går ut med ett pressmeddelande om att Benny Fredriksson tagit sitt liv och att det är mediedrevet som bär skulden. Att familjen kan ha de känslorna är en sak, men det är absurt när vd för en institution med ansvar för 450 anställda på så sätt pekar ut den grupp som gått till Aftonbladet med sin ohörda arbetsmiljökritik som medskyldiga till Fredrikssons död. 

I stället för att göra upp med tystnadskulturen, förstärker Carlsson den.

Nu är frågorna: Hur ser ledningen på sin skuld i att arbetsmiljöproblemen inte kunnat lösas på så många år? Hur kan de tro att de har förtroende att lösa dem nu? Vilket ansvar har styrelsen i stadshuset?

Det rätta för både ledning och styrelse vore att erkänna kritiken och avgå. Då hade man visat att man delar ansvaret, i stället för att passivt låta det falla på Benny Fredriksson ensam.

 

LÄS MER – Karin Olsson: Så lätt kan inte Benny Fredrikssons död förklaras 

 

Marianne Lindberg är medarbetare på Expressens kultursida. Hon var konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern mellan 2013 och 2016.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!