Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sveriges vackraste dikter om kärleken

Katarina Frostenson, Lars Norén och Sonja Åkesson har alla skrivit om kärleken.
Ebba Lindqvists dikt "Gåva" från 1941.
Stina Aronsons dikt "Inte nu" från 1949.

Den flyktiga, rusiga känslan av kärlek fångas bäst i poesin.

Victor Malm väljer sju av sina personliga favoriter bland kärleksdikterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kärlek är någonting som utspelar sig språkligt – i gester, kommunikation, oförmågan därtill, mellan det att lyssna, förstå och prata. Kanske hade man kunnat kalla det en uppmärksamhetsform, ett sätt att vara på gentemot den andra, och att kärleksdikten är poesins ursprung – Iliaden är ett kärlekskrig – är nog ingen slump.

Det är en känsla som på en gång är vag och urstark. Svår att fixera och begripa, men också viktig att inte göra till trånga folkpsykologiska sanningar som månglas av media. I stället? Poesi.

Här får ni bara utdrag – tyvärr – men gå till biblioteket och Litteraturbanken.se – där finns det mesta.

 

1. Johan Henric Kellgren, ”Den nya Skapelsen eller Inbillningens värld”, (1790)

Den bästa, största och vackraste kärleksdikten låter hela världen skapas som på nytt, efter den älskades lånta teckning. I variationer följer sedan förvandlingens rörelse genom hela skapelsen till slutsatsen:

 

Förgäves ur din åsyn tagen,

Mig blott din tanka unnas mer:

I dina spår av minnet dragen, 

jag endast dig i världen ser

 

2. Sonja Åkesson, ”Äktenskapsfrågan” (ur "Husfrid", 1963)

Dikten är nog mest känd för sin första del ”Vara vit mans slav” – men ställd bredvid sin andra del, som handlar om den vita husbonden, blir det en dikt som snarare handlar om tvåsamhetens omöjlighet. Den börjar så här:

 

Den som finge sticka från gumgnäll och köld

och segla till Hula-Hula!

 

Men nä: man är för hämmad!

Man går här och fantiserar och påtar

och drar sina strån

till stacken.

 

3. Ebba Lindqvist, ”Gåva” (ur "Röd klänning", 1941)

Den här är kort. Lär den utantill.

 

Jag vill ge dig en gåva

jag gett till ingen förut.

Så jag ger dig min ensamhet,

den varar till livets slut.

 

4. Lars Norén, ur "Dagbok augusti-oktober 1975" (1976)

Samma här – men i stället för att kärleken är en gåva blir den här en hopplös ensamhet.

 

Jag tog mig över till dig

i din säng och vi älskade

medan vi sov.

Jag frågade dig flera gånger

om det var vi och du visste inte.

 

5. Erik Johan Stagnelius, ”Till Amanda”

Den här går att läsa som ett svar på Kellgrens dikt, men i Stagnelius och romantikens något friare uttryckssätt, det är den frånvarande älskade som hörs och syns men aldrig infinner sig. Inledningsraderna är underbara:

 

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon Strålar, hon ler.

 

6. Stina Aronson, ”Inte nu” (ur "Kantele", 1949)

Jag har en faiblesse för kärleksdikter på rim, eftersom det hjälper en att minnas dem, så att de kan dras fram och trollformelartat mumlas vid behov. Aronsons dikt får sin bästa effekt om man läser eller använder den så, här är andra halvan:

 

En gång när sommarens meja föröds

och hjärtat är trött att slå

och frysande som en fågel till döds,

kan du inte älska mig då?

 

7. Katarina Frostenson, ”Durance” (ur "Tal och regn", 2008)

Den här underbara lovsången till den varande kärleken snor jag ofta rader från och använder som om de var mina egna. Särskilt den inledande:

 

Vi sa: när vi är äldre blir vi gamla ryssar mot varandra,

jag säger det och rummet är där, brunt, med bordet runt och

ringarna av te

 

LÄS MER: 1 500 år av svensk poesi

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!