Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sveriges statsministrar under 100 år: Red Mats Bergstrand och Per T Ohlsson

Korta biografier över 22 svenska statsminstrar har samlats i en box. 

Anders Ehnmark ser gamla och nästan glömda frågor ställas på nytt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ingvar Carlsson och Olof Palme.
Foto: Foto: Björn Lundberg
Thorbjörn Fälldin framför Barsebäck.
Foto: Foto: Torbjörn Andersson
Hjalmar Branting och Karl Staaff 1914
Foto: - -

Sveriges historia är dess konungars, påstod en gång Erik Gustaf Geijer. Sveriges historia är dess statsministrars låter inte lika bra. Historien gör i någon mening statsministern, men själv gör han sällan historia. Det finns bleka exemplar.

 Vad är det då för minne som tar form då Bonniers förlag ger ut en låda med 22 statsministerporträtt? Herrar hela vägen. Det är en behändig låda som man kan ha i korgen fram på cykeln.

 Jag läser i det oändliga dessa vackra dagar. Det är ingen ny forskning som presenteras. Författarna är i regel journalister och säger vad de brukar säga. Det är ett välbekant, nästan kärt minne som upprättas. ”Nu kommer det där”, tänker läsaren då vi närmar oss minkarna som blev sovjetiska ubåtar sommaren 1994. Det är en fantastisk historia som ger ett mått på den mediala offentlighetens svaghet.

 Samma sak med utrikesminister Bodström som äter middag med journalister och i förtroende antyder att han inte tror på ubåtar. Sensation i flera veckor. Hur kom det sig att tron på ubåtar blev metafysisk? Rena väckelsen.


På så sätt är det en rolig låda: ingen förklaring ges, men gamla och nästan glömda frågor ställs på nytt. De sociala gränserna skymtar. Om Carl Bildt läser vi: ”Dagen efter bjöd den nya statsministern samtliga statsråd på lunch hemma i bostaden på Karlavägen.” Han måste vara storrummad.

 Farliga retoriska figurer skymtar. De låter så invanda att man inte tänker på hur dumma de är. 

 En är ”inlärd hjälplöshet”. Tommy Möller visar hur just Bildt i ett idéprogram 1976 lanserar begreppet. Välfärdsstaten gör livet så lätt för människan att hon slutar vara medborgare. För att människan ska ta sitt ansvar måste livets villkor göras hårda, är tanken. Mycket tankeväckande.

 En variant möter vi i en skrift av Reinfeldt 1993, Det sovande folket, där socialdemokratin beskylls för att vara så snällt mot folket att det somnat.


En som strålar över de andra är Tage Erlander. Han regerade länge, sade sig vara rädd för allt men lever i ett ljust minne. Rolf Alsing skriver fint om honom. Han kom från lärar- och smedsläkt i Ransäter, försörjde sig på att plocka lingon men ansågs ha läshuvud, skickades till seminariet i Karlstad och blev med tiden en smal, hög filosof som givit svensk socialdemokrati ett drag av lyrisk reson.

 Det finns ett underbart porträtt av Erlander där han finklädd som vanligt somnat in i en vilstol och nästan slår kullerbytta. Det är en statsminister man litar på. Han skulle inte säga som Bildt att han lyfter politiken till ”den skapande statskonstens nivå”. Han är nämligen inte högfärdig.

 Här möter vi för övrigt en historia som ingår i det svenska minnet. Erlander berättade den i Hylands hörna. En präst som var tävlingsskytt hade glömt att ta av sig hölster och pistol när han gick upp i predikstolen. Då han försökte ta av sig hölstret brann ett skott av. En jägare i församlingen reste sig och varnade:”Göbber och kärringer, huk er i bänkera, för nu ladder han om.”


Det är svårt att fånga Olof Palme i en så kort text, 120 sidor, men jag tycker Klas Eklund klarar det bra. Den intelligenta paradox, som förklarar så många strider, var ju att Olof Palme på en gång var antikommunist och antiimperialist. Alla blev arga. Efteråt, när man betraktar porträttet, inser man hur rätt han hade.

 Jag tycker också, för att fortsätta med den generationen, att Rolf Gustafsson hittar något då han säger att Ingvar Carlsson började som skadereglerare på Folksam i Borås och förblev det. Skadereglerare hela tiden. Ganska mycket god politik som kan sammanfattas med det ordet.


De långa linjerna blir krokiga då vi överblickar ett så stort fält. Vi har den gamla högerdrömmen om att folket ska piggna till genom att inte ha det så bra. Välfärdsstatens farlighet ligger i att folk får det för bra. Egentligen skulle man göra en särskild undersökning av de retoriska figurer som kommer och går, eller sällan går. Det skulle skapa överblick.

 Kulturradikalism är en lång linje, ständigt ifrågasatt men levande som de afrikanska bäckar vilka under torrtiden rinner vidare under sig själva. Karl Staaff är en huvudperson. Peter Esaiasson skriver om en kortklippt, barsk liten herre som nästan aldrig backar. Hans liv är bråkigt och han tar sällan fel (under storstrejken 1909 väljer han dock ordning före rättvisa), och under alla konflikter skymtar vi den där bäcken.

 Han är med och bildar den kulturradikala föreningen Verdandi 1882 och arbetar med de berömda småskrifterna, som upplyste folket så att Reinfeldt och Bildt till slut blev tokiga. Det är ett drama i det svenska minnet värt att återuppliva.

 Prosan är ibland akademisk (Tommy Möller säger att frågan var ”dikotom” som om man måste tala grekiska för att säga att något är tveeggat) men mest journalistisk, dock på ett hyggligt sätt och utan färgstarka förenklingar. Det är den goda journalistiska prosan som i övrigt nästan dött. Den lilla lådan med ett svenskt minne är redan därför värd att skaffa. Jag råder alla nyfikna och förbannade att sätta den i korgen fram.

FAKTA

SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR | Red Mats Bergstrand och Per T Ohlsson | Albert Bonniers