Våren är på väg att ta Sverige i besittning, och som en följd därav löper vi alla förhöjd risk att undslippa oss mer eller mindre poetiskt färgade klichéer om väder och sprittande känslor.
Många av oss gör vårt yttersta för att lägga band på oss själva, för att inte övermannas av det ibland tvingande behovet av att "uttrycka oss". Somliga saknar dock den spärren. Dessa av poesin besjälade personer struntar i konvenansen och ger till fullo luft åt sina vårkänslor, oaktat risken för social skam.
För att hylla dessa uttryck har vi hört av oss till docenten och litteraturforskaren Daniel Möller, som är verksam vid Lunds universitet.
Han gav tillsammans med Niklas Schiöler ut antologin "Svensk poesi från år 500 till år 2015" i fjol, och som ett slags appendix till denna volym kommer i vår en uppföljande samling släppas: "Tre sekel av pekoral".
Enligt Daniel Möller kan man urskilja tre olika former av pekoral. Till att börja med det klassiska pekoralet, som i sin brist på innehålls- och formmässig kvalitet kan vara direkt förödande för läsarens själsliga välmåga.
I kontrast till denna variant finns ädelpekoralet, som i uselhet är direkt njutbar för läsaren att ta del av, och det medvetna pekoralet – eller pastischpekoralet som den kallas.
Här är åtta av Daniel Möllers favoriter från de två senare kategorierna – de njutbara pekoralen.
Oscar M. Bjers: "Skymningsstund” (1928)
Du sitter på mitt knä
Se så där! Ha, ha, ha!
Ha, ha, ha!
Du vilar vid mitt bröst
Se så där! Ha, ha, ha!
Ha, ha, ha!
Två armar vid mitt bröst
Se… så där! Ha!
Ha, ha!
Vi kyssas så… så där!
Rött och svart… Ha!
Ha, ha!
Vad nu! Är det slut
med ljuset här i rummet?
Vi brinner ej din låga längre?
Visst brinner jag! Men du somnat!
Jag är så sömnig. Bort med dig!
Jag vill sova…
Ha, ha, ha…
Daniel Möller: Den är härlig, alltså. Det här skrattet, man vet ju inte varför det finns där, och det gör att man som läsare blir förvirrad. Dikten är så oregerlig och ofokuserad att den blir oemotståndlig. Den spretar iväg åt alla håll och man har ingen aning om vad han vill ha sagt; man vet inte om diktjaget är förälskad i eller föraktar personen han riktar sig till.
Karl Krüger-Hansson, "Sparrisdikter" (1939)
Vita skepnad, så du prålar.
För mitt ögas ljusa blick!
Ja, du alltid där skall stråla,
Om också sol och måne förgick.
Giv hit din bastanta kropp,
Som så gärna springer opp!
För långt härnere du dig dolt,
För länge jag ditt tystnad tålt.
Du är smärt och smidig, du!
I mina händer som en ål.
På huvudet i korgen nu!
På stund jag täpper till ditt hål.
Daniel Möller: Författarens sparrisdikter har blivit berömda eftersom författaren är så aningslös om sin behandling av det här ämnet, han har inte tänkt på vilka konnotationer sparrisen kan ha. För honom är det bara en sparris. Vilken annan diktare som helst hade ju tänkt på det uppenbara, att sparrisen även symboliserar en fallos. Man skulle kunna tro att han driver med oss, men jag tror inte att det är så; författaren är bara aningslös. Det är stor konst att kunna skriva erotisk poesi utan att veta om att man gör det.
Gustaf Dahlin, "Våren" (1954)
Våren av Grieg
brusande sav
porlande bäckar
natur, pastoral.
Majvårens grönska
Brådmogen knopp
Pippi som jublar
i lindarnas topp
Bejakande vår
dunlätta skyar,
smekta av lustgårdens vind
detta är våren, av Grieg.
Daniel Möller: Den innehåller en massa klichéer om våren. De här väldigt naiva rimmen som ”knopp” och ”topp”, och det väldigt oväntade uttrycket "pippin jublar" är bra exempel på vad som gör vissa pekoralister till genier i miniatyr: de upptäcker nya språkliga uttryck. Sedan finns det vissa erotiska undertoner dikten, som att våren blir smekt av "lustgårdens vind".
Gustaf Dahlin, "Katten" (1954)
Katten är bohemén
han tillhör inte denna världen,
på charmen blott han lever
han struntar blankt i flärden.
Men Misse skänker sällskap
i mången ensamhet
han har en del att lära oss:
om lugn och pietet.
En gammal kisse minns jag
från mina unga år
hon lärde mig om lugnet
som i naturen bor.
Daniel Möller: Han går från att beskriva en allmän beskrivning av katten och dess kynne, till ett ungdomsminne, där han kommer ihåg en gammal kisse som lärde honom om "lugnet". Och det får ju läsaren att tänka på något som har med en erotisk upplevelse att göra. Men det tror jag inte att han är ute efter, även om det – av dikten att döma – låter som om han förlorat oskulden till en något åldrad kvinna.
Tekla Dahlén, "Karl Johan" (1939)
"Karl Johan" i kappa
han står vid parken
han står vid torget
han står vid gatan
han står vid ön.
Och vid Örebro slott!
Han som var Sveriges pappa.
Vid popplarna så väna,
med grenar och blad,
runt stammen i rad,
som prakt oss förläna!
Daniel Möller: Det som gör det här till ett bra pekoral är dess överdrivet servila hållning gentemot kungligheterna, men framför allt författarens uppsåt att uttrycka sig högtidligt, vilket misslyckas eftersom hon kallar kungen "pappa", vilket klingar väldigt komiskt.
Erik Ofvandahl, "Simuppvisningen" (1902)
Kling, klingeliklang,
Jag vill ta mig en tjang:
En flicka som står där på badhustak!
Som man kan skåda både fram och bak!
Hå, hå håjamän!
Knäpp spydigt min sträng:
Ej vill jag ha’
En flicka, som alla med ögon kan ta’
Väl har hon en slöja på,
Men kontur af svart strå
Genom vattendränkt slöja man ser!
Som humbug såd’na seder sig ter!
Daniel Möller: Erik Ofvandahl var Uppsalas stora ädelpekoralist. Jobbade som konditor. Ja, vad ska man säga om "Simuppvisningen" – den är helt obegriplig. Vad försöker han egentligen åstadkomma: Vill han beskriva en simuppvisning, eller är det något annat? Jag har ingen aning. Och sedan badhustak som rimmar på bak, det är ju hemskt roligt. Det är någon som har sagt att pekoralister har känsla men saknar stilkänsla, och det är träffande.
Gunnar Ekelöf, "Rolös kväll" (1948)
Jag står och ser å en högrest tall,
så fast så rotad i skogen.
Han står så ensam och känslokall
men fyll sin uppgift i alla fall
så snart en kotte blev mogen.
Ej rörs hos dig mellan sav och bark
Eros grymma komplexeri!
Du endast står där, så rak, så stark
i hundra på din egen mark
och bara växer och växer…
Jag driver rolös i kvällen kring
Med feberpärlor på pannan!
Du, fur, du känner ej någonting
– ej slår dig tanken, vid hjärtats sting:
"i kväll hon kysser en annan"
Jag vill ej vara den som jag är
– jag ville vara som tallen!
Ej brydde älskog, ej karriär
– i sekler, rofylld, jag stode där
tills jag för yxan blev fallen!
Daniel Möller: Nu kommer vi till en pekoralpastisch. Gunnar Ekelöf, som var väldigt förtjust i pekoral, skrev under namnet Alfred Västlund. Och som vanligt med Ekelöf är allting bra, men här leker han med orden så att "rolös" blir "rotlös". Det är ett avsiktligt försök att skriva naivt och aningslös.
Gunnar Ekelöf, "Kisse-Kisse-Liten" (1948)
Kisse kurr
Kisse kurr
Hvar du ett litet murr
Kisse – Kisse – liten???
Kommentar: Det är ju en ren liten nonsensdikt, som står ut som något helt eget i Ekelöfs diktning. Jag tror att han vill anspela på schlager- och vistexter som inte betyder något, som bara låter. Det är ett slags försåtlig kritik av dålig populärmusik, kan jag tänka mig.
Se Gunilla Brodrejs och Marcus Bornlid Lesseurs samtal om poetiska pekoral på Expressen Kulturs Facebooksida.