Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sverigekritikern blir ryska trollfabrikens drottning

Lotta Lundberg. Foto: GÜNTHER GLÜECKLICH / NOK
Foto: NOK
Daniel Sjölin. Foto: Olle Sporrong

Vad skiljer en nationalhjälte som väcker sitt land med riskabel kritik, från en landsförrädare?

Daniel Sjölin slukar en roman som dimper rätt i en Europa präglat av splittring, nationalism och informationskampanjer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Med facit i handen: När Svenska Akademien förra veckan bestämde sig för två stilsäkra prosaister, Anne Swärd och Ellen Mattson, som sidan av parnassens strålkastare metodiskt har vecklat ut sina författarskap, kunde man lika gärna ha frågat Lotta Lundberg.

Från sin position i Tyskland, som essäist och romanförfattare, har hon sedan genombrottet med ”Skynda, kom och se” (2006) med romaner som ”Ön” (2012) och senast prisade ”Timme noll” (2014) byggt en internationell bas. Det är prosa för vuxna helt enkelt, som ofta genom nedslag i olika tider följer en människas väg, där samhällets makter och rörelser uttrycks i livsval och vid vägskäl.

Landsförräderi i fokus

I ”Den första kvinnan” följer vi Sara Lander. En superbegåvad, målmedveten korrespondent i Berlin, som i den snara framtid där boken delvis utspelar sig, skriver allt skarpare om ett Sverige på väg att bryta sig ut ur EU till ett Scandland med Norge, Danmark och Island. 

Hon uppvaktas av ett ryskt mediehus som har europeisk splittring på agendan och hur mycket kaviar som helst. Vilket sår är det som får henne att tacka ja, och likt sin associativa namne Zarah Leander, bli en landsförrädare i hemmaopinionens ögon?

Ja, det är inte barndomens nyckel författaren söker, utan en livsavgörande period på Försvarets tolkskola, där hon i början av nittiotalet kan bli den första kvinnan att examineras från landets i särklass mest mytomspunna utbildning. 

Förutom den fältmässiga småsadismen, förhörstortyr och nattmarscher i kylan, ska 350 glosor in i huvudet varje vecka. Den som inte får med sig gloskorten in på muggen hamnar efter. En förkylning och du är rökt. Det är ett fantastiskt tryck i prosan här; prestationen, begåvningen, den tilltagande paranojan – allt är suggestivt nog att räcka till en roman i sig, på gott och ont.

LÄS MER: Kolonins lott

Vrålbildad murvel på dekis

Är det verktyget hon får med sig därifrån, ryskan, eller sättet hon får den på, eller hennes drivna personlighet som gör att vi sedan finner henne i ett Berlin, där vinstintressen urholkat journalistiken, polariseringen pajat politiken och en litet kotteri av allt färre korrespondenter kämpar med sin cynism? 

Sällan i svensk prosa har så en sylvass, desillusionerad murvel på dekis fått så kraftfull utväxling i en litterär text. Det är välskrivet och underhållande, man sträckläser utan cliffhangers. 

Endast en komponent är till förfång för helheten – det efteråt när Sara Lander tar emot en journalist för att ge sin version av valen hon gjorde. Det svåraste i denna typ av berättelse är att avstå en sådan narrativ ventilväg, när gåtans väg föreslår andra med större tryck inåt.

Detta tar kanske udden av romanen en vecka före muck, men det förtar ingalunda en rivig läsupplevelse av internationellt snitt. 

ROMAN

Lotta Lundberg

Den första kvinnan

Natur & Kultur, 374 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.