Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sverigedemokraterna är ena riktiga kulturelitister

Louise Erixon och Jimmie Åkesson. Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Karin Olsson om Sverigedemokraternas kulturpolitik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Den av misstag övermålade graffitiväggen ”Highway” från 1989 i Rågsved väcker lokalt mer sorg än om Zorns ”Midsommardans” från 1897 hade vandaliserats på Nationalmuseum. Vad som är kulturarv och vad som är ”utmanande samtidskonst” är i dag en högst blurrig fråga. Till och med Sverigedemokraterna borde inse det.

Men partiets skyltfönster, Sölvesborgs kommun ledd av sverigedemokraten Louise Erixon, har nyligen föreslagit ett 32-punktsprogram för den lokala kultur-och fritidspolitiken. Man vill göra om musikskolan till en kulturskola som profileras på kommunens lokala historia. Och konsten som köps in ska vara ”tidlös och klassisk”, inte samtida och störande. 

Det hela är modellerat efter partiets nationella kulturpolitik vars mål är att värna ”kärnan i den svenska kulturen”.

Sverigedemokraterna tycks särskilt förtjusta i fäbodar, figurativ konst och folkhemmet innan 1968.

I sak är det inget märkligt att kulturpolitik favoriserar svensk konst, litteratur och historia. Det gör den med vilket politiskt parti i ledningen som helst. Frågan handlar i stället om vilken ”svenskhet” det gäller och vilken genre eller tidsålder som kvalificerar som ”kulturarv”. Sverigedemokraterna tycks särskilt förtjusta i fäbodar, figurativ konst och folkhemmet innan 1968. Medan kulturradikala uttryck, må det vara från antinationalister som August Strindberg eller feminister som Liv Strömquist, inte anses förebildliga.

Inte särskilt långt från Sölvesborg, i det auktoritära Polen utgörs den statliga litteraturkanon i skolan av författare som patrioten och Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz, medan den store absurdisten Witold Gombrowicz ratas.

Den polska författaren Olga Tokarczuk. Foto: Pressbild

Exemplet är hämtat från The New Yorkers senaste nummer där Olga Tokarczuk, en av Polens främsta och mest populära författare, porträtteras. Hennes författarskap vidgar både verkligheten och landets historieskrivning. Med romaner som ”Jakobsböckerna” irriterar hon de nationalkonservativa krafterna, som inte står ut med hennes påminnelser om den mångfacetterade polska kulturen, full av hybrider och luddiga gränsdragningar. Nationalister föredrar det enkla och rena.

Tvärtom har vi en hel del att lära av kulturnationer som Frankrike och Tyskland i fråga om bildningstradition och språkvård.

Men jag frågar om mig om ens Louise Erixon, för övrigt sambo med Jimmie Åkesson, innerst inne står ut med sin egen kulturpolitik. Hon lever ju också i ett samtida Sverige där en graffitivägg kan vara en angelägenhet för hembygdsföreningen, och där ungarna i musikskolan hellre sjunger Laleh än blekingska skillingtryck.

Jag menar inte att Sverige ska strunta i sitt kulturella arv, att barn inte ska läsa svenska klassiker i undervisningen eller få njuta av maffiga nationalromantiska målningar på museum. Tvärtom har vi en hel del att lära av kulturnationer som Frankrike och Tyskland i fråga om bildningstradition och språkvård. Men det är inte detta som Sverigedemokraterna söker. 

Snarare ägnar de sig åt en mycket märklig form av kulturelitism, som måste framstå som helt främmande för deras väljare.



Karin Olsson är kulturchef på Expressen.