Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svenskt trolleri slår den ryska nostalgin

Sakari Oramo dirigerar Kungliga filharmonikerna och Lisa Batiashvili. Foto: Jan-Olav Wedin
Sakari Oramo dirigerar Kungliga filharmonikerna och Lisa Batiashvili. Foto: Jan-Olav Wedin
Anders Hillborg och musikerna tackar för applåderna. Foto: Jan-Olav Wedin

Det kan vara över för Sjostakovitj men Gunilla Brodrej beklagar inte detta utan välkomnar upprymt det samtida musikspråket hos Anders Hillborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konsert

Anders Hillborg

Violinkonsert nr 2

Lisa Batiashvili

Kungliga filharmonikerna

Dirigent Sakari Oramo

Stockholms konserthus

Även lördag kväll

Ödemark. Gråkall gryning. En flock fåglar stiger mot skyn. I horisonten berg. Ur dimmorna långt borta på vidden kliver en majestätisk kronhjort fram. Än så länge omedveten om att den är i fara.

 

Fenomenal violinist

Den här scenen spelas upp i mitt huvud under uruppförandet av Anders Hillborgs andra violinkonsert i Stockholms konserthus. I huvudet på mitt sällskap spelas en annan film upp. Det som skapar bilderna är bland annat larmande glissandi, säregna klangdimmor, utdragna harmoniska skiften och rytmiska slagverk. 24 minuters tätt sammanhållen musik. Violinisten Lisa Batiashvili är helt fenomenal. Efter en stund finns inte ens hennes klänning med blomsterapplikationer. Hon är absolut ett med musiken. Filharmonikerna likaså.

 

Man blir inte lika trollbunden efter paus, när samma orkester framför den trekvart långa tionde symfonin av Dmitri Sjostakovitj. I programboken kan publiken läsa sig till att den andra satsen är ett laddat musikaliskt porträtt av Stalin själv. Den tredje satsen skildrar kärlekslängtan. Det är som att läsa på skylten till en monter där det ligger saker som väckte känslor 1953. Ett vackert, men föråldrat språk. Angelägenhetsgraden är ungefär en tiondel av den jag känner för Hillborgs violinkonsert. Eller för Victoria Borisova-Ollas "Open ground", tio minuters orkestermagi som får marken att gunga.

 

Omoderna berg-och-dalbanor

Det gör mig inte ledsen utan tvärtom upprymd att Sjostakovitjs känslomässiga berg-och-dalbanor har blivit omoderna eftersom jag kan jämföra det med ett starkt kommunicerande samtida konstmusikaliskt språk. Kanske var det så att 1950-talets publik såg Stalins grymhet för sin inre syn när de lyssnade på Sjostakovitj. Nu upplever vi den abstrakt. Hör stämledarna briljera, som hornisten Markus Maskuniitty och flöjtisten Janne Bengtsson. Ser slagverkaren som väntar på sin insats och vickar på huvudet. Imponeras av ett suveränt träningspass för filharmonikernas alla stämmor och deras personlige tränare Sakari Oramo. De tränar både biceps och finmotorik. Bra jobbat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!