Svenskar inte oförmögna att lära sig grammatik

KULTURDEBATT. ”De” och ”dem”. Så var vi där igen.

Ständigt denna debatt om en ”dom-reform”. Man kan tycka vad man vill i sakfrågan, men det argument jag här vill diskutera är att en sådan förändring skulle vara ”ofrånkomlig” (så till exempel Lena Lind Palicki i Svenska Dagbladet; Henrik Birkebo kallade det redan 2016 ”ett förlorat slag” att förmedla skillnaden mellan ”de och dem” till skolelever och har åter tagit upp frågan i Expressen; Sara Lövestam har gjort detsamma i SvD). Idén verkar vara att vi inte kan välja om vi ska göra en förändring av normerna – utan när. 

Det är denna idé om ofrånkomlighet jag skulle vilja ifrågasätta. Historien visar nämligen något annat: att det är en fråga om val, enkom och endast. Och visst får man välja vilka normer man vill ha... men ”ofrånkomliga” är de inte.

När man säger att en viss skriftspråksförändring är ofrånkomlig innebär det att man ignorerar hur skriftspråk ofta historiskt sett fungerat. Många skriftkulturer har bevarat hela språkstadier som inte talats på över 1000 år (eller mer), och fortsatt använda dem aktivt i skrift. Och detta sker än i dag.

Idén att det är omöjligt att upprätthålla en viss skriven grammatisk distinktion som inte finns i mångas talspråk ter sig märklig – i en värld som har eller har haft standardarabiska (som bygger på medeltida normer och måste läras in mekaniskt), klassisk japanska (som också är baserad på över 1000 år gamla språknormer), nylatin (standardskriftspråk i Europa långt fram i tiden), medelegyptiska (som fortsatte skrivas i mer än ett millennium efter att språkformen slutat talas), hebreiska under medeltiden (som skrevs aktivt fast det dog ut som talspråk kring 200 e.Kr. och långt senare till och med lyckades ge upphov till modern, talad hebreiska), kyrkslaviska, klassisk kinesiska, klassisk sanskrit (som kodifierades för över 2000 år sedan men används i vissa sammanhang än i dag), sumeriska (som fortsatte skrivas i nästan två millennier efter sin död som talspråk) etc. etc. 

Om vi tittar omkring oss både i tid och rum kommer vi att se att stora grammatikaliska skillnader mellan talat och skrivet språk är extremt vanliga, både tidigare och i nutid – och alltså ibland också skillnader i fråga om vilket språk man använder till talande och skrivande. Och så ska vi inte ens gå in på det faktum att det finns talade svenska dialekter (t.ex. i Finland, men inte bara där) som skiljer på subjekts- och objektsformen av ”de/dem” i detta nu.

Det är mycket möjligt att dom-reformen kommer – men den är ingalunda automatiskt nödvändig.

Jämför med stavningen av orden för ”han” och ”hon” på rikskinesiska. De skrivs med olika tecken, men uttalas identiskt.  Det måste man helt enkelt lära sig. Och titta på hela det kinesiska (och japanska) skriftsystemet. Tusentals tecken ska läras in, och ofta återger de en väldigt annorlunda språkform än den man talar (t ex om man talar andra kinesiska språk än mandarin, som man då måste lära sig som ett främmande språk). Men ingen skulle säga att det är ”ofrånkomligt” att detta system skulle försvinna. Det handlar om val.

Miljoner och åter miljoner lär sig detta. Miljoner arabisktalande lär sig skriftspråket – standardarabiskan – som ett i princip främmande språk jämfört med de arabiska talspråksdialekterna. De lär sig substantiv- och verbformer som överhuvudtaget inte existerar i talspråket. Min poäng är varken att detta är bra eller dåligt, men det är ett faktum. Varför skulle det då vara ofrånkomligt att svenskar inte kan skriva ”de” respektive ”dem”? 

Och vi har i vårt eget språk andra liknande skillnader som hålls vid liv fast de inte finns i mångas talspråk. Skillnaden i adjektivböjning mellan ”den store mannen” och ”den stora kvinnan”, till exempel – levande i skriftspråksnormen och till exempel för många talare i Skåne, men mindre så för många andra språkanvändare. Men man kan lära sig den ändå.

Det handlar om medvetna språkpolitiska hållningar. Inte om att svenskar skulle vara oförmögna att lära sig en grammatisk regel.

Det är mycket möjligt att dom-reformen kommer – men den är ingalunda automatiskt nödvändig. Det handlar om val. Och jag tycker personligen gott att vi kan välja att ha kvar något så jämförelsevis okomplicerat som en skriven objektsform. Vi behöver i alla fall inte lära oss ett helt separat språk för att kunna skriva.

Kort sagt: det är upp till dem som skriver att välja väg. Inte till någon naturlag. Det handlar om val. Och de val vi gör, de består – dem får vi leva med.

Av Ola Wikander

Ola Wikander är docent i bibelvetenskap vid Lunds universitet och författare. Han har skrivit bland annat ”Ett hav i mäktig rörelse: om de semitiska språken” (Norstedts, 2019) och ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2013). 

Två män i en podd: Sista avsnittet

PODCAST. Det hade kunnat fortsätta i evighet, varför ska det sluta så här? En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.