Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svenska redaktioner kan inte hantera ryska lögner

Viktor Tatarintsev.Foto: LARS LINDQVIST/DN/TT / DN
Fjodor DostojevskijFoto: Fine Art Images / Heritage-Images
Patrik Oksanen.Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vad händer när etablerade medier återger rysk desinformation utan att sätta påståenden i sina sammanhang?

Patrik Oksanen uppmanar till bättre hantering på redaktionerna om vi inte ska bli Moskvas megafoner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Svenska redaktioner har svårt att hantera företrädare för auktoritära stater som blandar lögner och halvsanningar. Journalistiken i en demokrati bygger på ett grundläggande antagande, att den intervjuade gör sitt bästa att hålla sig till fakta och relevans. 

Nu senast är det Dagens Nyheter som med all önskvärd tydlighet visat att man inte klarar av en ambassadör som är skolad i Kalla krigets aktiva åtgärder. Det är inte heller första gången som Ryska Federationens ambassadör Viktor Tatarintsev snurrar upp journalister på sätt som påminner om 80-talets hockeymatcher. 

I DN får Tatarintsev slå fast att det är Sverige som bär ansvaret för relationen med Ryssland med citatrubriken på ettan: ”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”. Budskapet kombineras med motsägelsefulla uttalanden som att ”varför skulle Ryssland hota Sverige?” och i nästa stund dåligt förtäckta hot: ”Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa.” 

Överlag är Tatarintsev en mästare på dubbelbudskap, liksom avledning när det behövs.

Att det är Ryssland som valt konfrontation med den olagliga annekteringen av Krim, kriget i östra Ukraina och inleda en bred gråzonsaggression mot väst förtigs. 

I intervjun får Tatarintsev vräka ur sig ilska över svenska mediers bevakning av den nya konstitutionen och tillbakavisa Putins möjligheter att sitta kvar till 2036 som hypotetiska, men samtidigt hylla Putin och säga att det är bra för Sverige om presidenten sitter kvar länge. Han försvarar den olagliga annekteringen av Krim och får beklaga sig över att sanktionerna fortsätter.

Överlag är Tatarintsev en mästare på dubbelbudskap, liksom avledning när så behövs. Frågan om ryska val vänds på genom att prata om att ”svenska journalister bör granska de egna förhållandena” och att lite självkritik inte skulle skada. 

När Tatarintsev får motfrågan hur det är med den ryska självkritiken svarar han: ”Den finns där, absolut, se på våra stora författare, Leo Tolstoj, Dostojevskij….deras romanfigurer analyserade ofta sina egna handlingar och sitt eget beteende.”

Dostojevskij i sin tur greps 1849, och fick sitta åtta månader i fängelse innan han skenavrättades.

Det låter fint, men om detta är Ryska Federationens bästa exempel på rysk självkritik blir det underliggande budskapet något helt annat än vad vanliga DN-läsare kan förväntas förstå. 

Tolstoj exkommunicerades av den rysk-ortodoxa kyrkan 1901. I uteslutningen från trosgemenskapen fördömdes Tolstoj för att ha svikit den nationella tro som bär upp det heliga Ryssland. Det är samma typ av patriotiska och religiösa budskap som numera är Kremls. 

Dostojevskij i sin tur greps 1849, och fick sitta åtta månader i fängelse innan han skenavrättades. Därefter blev det fyra år i fångläger och ytterligare sex år i förvisning i Sibirien. I många år stod Dostojevskij sedan under polisbevakning. 

Någon större självkritik över den ryska statens repressioner under historien finns inte i dagens Kreml, dessutom saknas självkritik vad gäller dagens Ryssland.

”Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi.”

Putin vill se en ny säkerhetsordning, med rysk inflytelsesfär.

Om vi bortser från Rysslands problem med en ekonomi utan egen reformkraft, som dras ned ytterligare av låga oljepriser, en vacklande [demografi], korruption, pengatvätt och förtryck så är budskapet att Sverige måste anpassa sig till Rysslands vilja. Det är vad ”prata” ska förstås som. 

Det ligger i linje med Kremls övergripande budskap. Putin vill se en ny säkerhetsordning, med rysk inflytelsesfär. Budskapet om vår mentala anpassning till den är en del av det ryska informationskriget mot väst, där DN-intervjun är en liten del. 

”Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland”, är Tatarintsevs ord som får avsluta DN-artikeln. 

Kreml liknar högstadiemobbaren på skolgården som skriker efter uppmärksamhet och respekt genom att trakassera andra, men sedan nekar stenhårt till allt.

Den situation väst lever i när det gäller Ryssland består i dag av en lång rad händelser i gråzonen mellan krig och fred. Som det misslyckade mordförsöket på en tjetjensk flykting i Gävle, eller parkmordet på en tjetjen med georgiskt pass i Berlin och nu senast på en tjejensk regimkritiker i Wien. Lägg till mordförsöket med nervgift på den före detta ryske underrättelseofficeren Sergej Skripal och hans dotter i Salisbury, dödshoten mot Prags borgmästare, en lång rad hackningar, desinformationskampanjer (såsom vilda anklagelser om finländskt folkmord på ryssar under fortsättningskriget) och försök att påverka val och politiska processer, för att nämna bara några. Någon normal situation är alltså inte att vänta under överskådlig tid.

Kreml liknar högstadiemobbaren på skolgården som skriker efter uppmärksamhet och respekt genom att trakassera andra, men sedan nekar stenhårt till allt. 

En ”normal situation” för Kreml är att Sverige och andra länder anpassar sig till de ryska makthavarnas viljor och intressen. Det blir i så fall ett Europa som överger de liberala värderingarna och det demokratiska statsskicket till förmån för auktoritära ledarskap som visar Putin vördnad. 

DN borde inte ha publicerat intervjun okommenterad. Tidningens läsare förtjänar att få hjälp att förstå och kontextualisera budskapet, annars riskerar journalistiken att reduceras till en auktoritär stats megafon. 

Patrik Oksanen, journalist, författare och senior fellow på tankesmedjan Frivärld.