Svenska familjer sätter inte värde på middagen

KULTURDEBATT. Inom i stort sett alla mänskliga kulturer har gästfrihet setts som något oerhört betydelsefullt. Få beteenden har ansetts så förkastliga som att vara snål mot dem man tagits emot i sin boning. Detta har både gällt regelrätta vänner och de som mer slumpmässigt råkat komma till ens hem. Det är något djupt allmänmänskligt att det är genom gästandet och måltiden individer, familjer och hela folk har knutits samman historiskt.

Judarna under biblisk tid inbjöd sällan människor tillhörande andra folk än deras eget att äta med dem. Många forskare anser till och med att en av avsikterna med kosherreglerna just var att omöjliggöra samätande med omkringboende folk. Men, när så skedde räknades detta som att man slutit ett slags förbund med varandra, vilket kunde vara i generationer.

På samma sätt kunde greken Diomedes och lykiern Glaukos i ”Iliaden”, när de möttes på slagfältet, inte strida mot varandra, efter att ha insett att de hade förfäder som gästat varandra. De var därmed fädernegästvänner. I stället bytte de rustningar, på samma sätt som fotbollsspelare i dag byter tröjor.

I de flesta andra länder skulle ett sådant beteende innebära socialt självmord på grund av förlorad heder.

Det är således inte så konstigt att ovanan att låta ett barn sitta och vänta när en familj äter sin middag väckt upprörda känslor i övriga världen. I de flesta andra länder skulle ett sådant beteende innebära socialt självmord på grund av förlorad heder.

Personligen hörde jag först talas om denna sedvänja i ”Vinter i P1” med Sakine Madon 2016, varefter en rejäl diskussion bröt ut i sociala medier. Jag har inget minne av att jag någonsin själv erbjudits att vänta hemma hos en kamrat medan de åt. Hade så varit fallet hade jag naturligtvis gått hem till mitt eget middagsbord i stället: jag älskade ju mat mer än lek. Jag tillhörde därför de som först trodde att historierna om väntande barn var en myt, men efter att ha samtalat med åtskilliga personer och läst än fler nätdiskussioner inser jag att det inte verkar ha varit helt ovanligt på 70- och 80-talen, eller ens så sent som på 2010-talet. Kanske förekommer detta än i dag – fast folk just nu ligger lågt med att berätta det.

För några år sedan fick jag faktiskt en etikettfråga till min podd om en hel familj som besökt vänners lantställe och fått sitta och vänta medan värdfamiljen åt. Nu kan man ju inte sluta så mycket av ett enskilt fall, kanske var det en markering att gästerna inte var välkomna? Men jag har hört om några liknande händelser där även vuxna varit inblandade. Det är förstås ett väldigt brott mot god ton. Den klassiska etiketten är glasklar: Man måste dela sitt bröd med sina gäster, även med dem som inte är önskvärda. Har man inte motat en objuden våldgästare i grind, får man ro Fan i land… 

Varför har då denna ”tradition” att låta barnens vänner sitta och vänta uppkommit just i Sverige? Vissa i debatten (bland andra måltidsforskaren Richard Tellström) anser att det delvis berott på att mat var så mycket dyrare för några decennier sedan. Men detta motsägs av att storslagen gästfrihet tycks vara en starkare tradition i fattiga länder än rika. Madon berättade i diskussionen efter sitt radioprogram att hon frågat sin far hur han och deras landsmän kunde bjuda på så mycket mat och inkludera alla – till skillnad från de mer välbeställda etniska svenskarna. Han svarade att det ju alltid löste sig på något sätt, i värsta fall hade man väl låtit bli att själv äta om det fanns hungriga barn i huset.

Vilket påminner mig om min egen far som alltid, när vi som vanligt hade en massa spontangäster kring bordet, åt de mest obskyra gamla rester ur kylskåpets inre och med emfas hävdade att det var det allra godaste han kunde tänka sig; eller också deklarerade högtidligt att vi skulle äta ”som fransmännen” och skivade upp bröd man fick doppa i såsen. Även om det nu inte var någon pain blanc, utan söt kladdlimpa.

En del etnologer har velat finna förklaringen i vår historia av förrådshushållning: Att vi alltid var livrädda för svält på grund av missväxt, och därför lagrade livsmedel i åratal. En spontan middag skulle då sabotera framtidsplaneringen. Men även historiskt bjöds en person som kom förbi i något ärende på en sup och en skorpa i förstugan, hjälpte barnens kamrater till med slåttern fick de också äta med gårdens arbetare – och jag har svårt att tro att man vågade låta en hungrig främling som räddat sig undan oväder bli helt utan en smula, då det finns en så stark tradition inom kristendomen att Kristus själv dyker upp just i sådana främlingars skepnad.

Det är så människor bygger relation.

Däremot stämmer det ju att det i Sverige (särskilt bland arbetare i städerna) kom att ses som en stor sak att bjuda på middag. Sedan 1800-talets mitt (alltså efter förrådshushållningen) var det kaffe och kakor som gällde, inte lagad mat. Till vardags serverat i köket och inte i finrummet. I linje med detta är det också alltid middagen vi hör att gästande barn inte fått ta del av; med mellanmål är alla generösa, vilket missats i debatten.

En förklaring som getts av personer med egen erfarenhet såväl som etnologer är att vanan beror på en speciell tendens till överdriven integritet. Det rör sig om ett tankesätt som nog inte omfattats av majoriteten svenskar men ändå av ganska många: att man ska rå sig själv, inte sätta sig i tacksamhetsskuld, inte göra sig beroende av andra. I diverse diskussionsforum har många vittnat om att andra föräldrar, på grund av detta synsätt, rent av blivit arga när deras barn bjudits på middag.

För mig som etikettintresserad är detta fascinerande, eftersom denna subetikett går rakt på tvärs mot den allmänna etikettsuppfattningen. Hela idén med gåvor och gengåvor, inbjudningar och återbjudningar är ju att man ska hamna i skuld till varandra. Om en bjuder på middag och den andra sedan bjuder igen; om en ger en gåva och den andra ger en gengåva, så har man inte blivit kvitt. Man blir mer och mer tacksamma mot varandra. Därför har det historiskt och i alla kulturer varit så viktigt med dessa ritualer. Det är så människor bygger relation.

Men när man släpper in barnens vän i måltidsgemenskapen händer det förstås saker. Som vuxen är det väldigt fint att lära känna sitt barns kompisar lite grand. Men för det gästande barnet kan det bli något mycket större: det kan (om det är återkommande måltider) inte bara få en relation till kamratens övriga familj utan till en annan släktkultur, samhällsklass, religion, etcetera. Det kan vara en alternativ värld som öppnar sig.

Ibland sker det på en kulinarisk nivå, som min gode vän som hyr ett hus på en herrgårds ägor berättat. En dag var godsherrens dotter där och lekte, och bjöds spontant på middag. Efter ett par tuggor, såg hon förvånad ut, och frågade: ”Men vad är det för kött?”. ”Vanlig gris,” svarade min vän, ”fläskkotlett”. Flickan såg lite förbryllad ut en sekund, men så fann hon sig och svarade konciliant: ”Ja, man kan ju inte äta dovhjort varje dag.”

Att man inte bjuder in barnen till middagen varenda gång de är på besök är inget märkligt.

Men alla vill kanske inte att deras barn upptäcker nya kulturer. Kanske är det just där skon klämmer hos de föräldrar som tar illa upp när deras barn bjuds på middag. Att de, som under biblisk tid, uppfattar det som att familjerna därmed ingår ett slags förbund. Något de inte alls önskar bara för att deras dotter springer och leker med en annan unge.

Att man inte bjuder in barnen till middagen varenda gång de är på besök är inget märkligt. En vuxen har alltid rätt att säga till ett barn att ”nu är lekstunden slut för i dag, och det är dags att gå hem”. Det är ett korrekt alternativ om familjen vill äta ensam. Att bjuda in barnet till måltiden är något fantastiskt trevligt, men kräver avstämning med barnets föräldrar och är inte något som måste ske varje gång.

Frågan som återstår är, varför kompisen då inte bara går hem? Jag tror det handlar om en i Sverige vanligt förekommande nedvärdering av måltiden. Om man satt ner och åt en rejäl middag med sallad först, en varmrätt och slutligen kanske en bit ost eller frukt; om familjen pratade igenom vad var och en gjort under dagen och slutligen smälte maten en stund under skoj och småprat medan föräldrarna drack kaffe, skulle någon kamrat aldrig orka vänta – och det skulle hinna bli middagstid även för denne. Hela konceptet bygger på att en del barn bara kastar i sig ett par fiskpinnar och sedan återvänder till leken. Den märkliga sedvänjan med väntande kamrater skulle inte ha uppkommit om inte måltiden först hade reducerats till en parentes i många svenska familjer.

Av Edward Blom

Edward Blom är gastronom och kulturhistoriker. 

Månens sällskap: Evighetsportalen

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om hemkomst eller alienation i Jerusalem och Rom. Om att fästa blicken och våga fullfölja sitt uppdrag.