KRÖNIKA. Svenska Akademien överraskar alltid! Så brukade kulturredaktörerna skrocka innan metoo-skandalen. Sedan blev överraskningarna av det mer obehagliga slaget och Nobelmyset upphörde tvärt.
Men med Nobelprisen i litteratur för 2018 och 2019 gör Akademien återigen en intressant kullerbytta. Olga Tokarczuk, mångas favorit i spekulationerna, tilldelas priset för förra året. Det är ett val som svårligen kan ifrågasättas, dessutom med en otrolig tajmning inför det polska valet på söndag.
Tokarczuk är Polens främsta samtida författare, senast översatt till svenska med ”Jakobsböckerna”, en vindlande roman om en judisk rörelse från mitten av 1700-talet. Den har sålt i över 200 000 exemplar bara på originalspråk, men också utlöst ett nationalistiskt hat mot författaren, ett symptom på landets aggressiva antidemokratiska utveckling.
Tokarczuk påminner envist om Polens mångkulturella och komplicerade historia, stick i stäv med narrativet från den högernationalistiska regeringen. Detta är böcker som utgör ett humanistiskt motvärn till de fascistiska vindar som blåser genom Öst- och centraleuropa.
Men nu är det inte hans politiska handlingar som belönas, utan de litterära.
Detsamma kan nog inte sägas om Peter Handke, även om han liksom Tokarczuk en gång i tiden blivit beskylld för att ”smutsa ner” litteraturen.
Den store österrikiske författaren har varit en aning bortglömd det senaste decenniet. Förmodligen hämtade han sig aldrig i offentligheten efter sitt tal vid Serbiens förre president Slobodan Milošević begravning. ”Det minst politiskt korrekta en författare gjort sedan Hamsun skrev Hitlers nekrolog”, skrev Knausgård i samband med att hans förlag gav ut Handke i Norge.
Handke besökte också den misstänkte krigsförbrytaren i häktet i Haag och stödde serbnationalismen under parollen ”Rättvisa för Serbien”. Det är chockerande ställningstaganden för en europeisk intellektuell.
Men nu är det inte hans politiska handlingar som belönas, utan de litterära med romaner som ”Den sanna känslans ögonblick” och ”Berättelse om ett liv”. Handkes långsamma betraktande kan ses som en motståndshandling i en värld där livets tempo skruvats upp i vansinnestakt.
Med Peter Handke kan de stackare som legat sömnlösa i fruktan över att en knytblus-mobb skulle skrämma Akademien till anpasslighet andas ut. Det sägs förresten att Handke länge varit ett av Horace Engdahls namn. Att välja två europeiska författarskap vittnar dessutom om att man ignorerar krav på större representation från världen utanför väst.
Europa befinner sig i en turbulent tid. Både Tokarczuk och Handke ger på olika sätt vägar in i en sårig kontinents själ och historia. Båda har för övrigt tackat ja till att komma till prisceremonin i Stockholm. Svenska Akademiens saltomortal får därmed sägas ha lyckats. Krisen är över, ordningen återställd.
Karin Olsson är kulturchef på Expressen.
LÄS OLGA TOKARCZUKS EGEN ARTIKEL I EXPRESSEN: ”Vi litar inte på historien”