Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Svenska Akademien har bidragit till krisen på Balkan

Poliser marscherar i Banja Luka på 30-årsdagen för bildandet av Republika Srpska.
Foto: RADIVOJE PAVICIC / AP TT NYHETSBYRÅN
Jasenko Selimovic.
Foto: HANS RUNESSON / TT NYHETSBYRÅN

I centrum för dagens kris i Bosnien står nationalisten Milorad Dodik, ledare för Republika Srpska.

Jasenko Selimovic menar att hätskheten och bristen på tolerans inte bör exotifieras.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. När jag kommer till en av Bosniens populäraste syltor väntar mitt sällskap bakom bordet med spetsduk och njuter av bandet som svänger mandoliner i högsta hugg. Jag är inte riktigt på det humöret, på min mobil har det precis landat ett oroande foto som en vän uppmärksammar: Ratko Mladic, krigsförbrytaren som dömdes som en av de högst ansvariga för folkmordet i Srebrenica, har fått en enorm stor väggmålning i närliggande stad. Medan jag visar sällskapet bilden berättar jag att det inte är den enda häpnadsväckande saken jag sett denna höst, då jag farit kors och tvärs över Balkan. Nationalistisk graffiti har poppat upp överallt. Men de är mer intresserade av maten som i och för sig kommer från en annan, mer hedonistisk planet.

Om du vill kan jag ta dig till en restaurang som har ett U (utsjasa symbolen) stort som ett hus framför entrén. Säg bara, säger mitt sällskap och beställer oanfäktad en ny omgång av de små bringarna med rakija

Var är det som pågår i Bosnien? Bosnien har förvisso ända sedan Daytonavtalet varit ett land inlagd på etnisk uppdelad rehab. Men ändå, varifrån kommer denna skamlösa ultranationalism? 

Milorad Dodik till höger, den 9 januari.
Foto: RADIVOJE PAVICIC / AP TT NYHETSBYRÅN

Epicentrum för dagens kris är Milorad Dodik, ledaren för entiteten Republika Srpska. När dagens kris började invigde han den nya statyn över folkmordsförnekaren, revisionisten och Nobelpristagaren Peter Handke. Den står mitt i Banja Luka, larger than life, bokstavligen. På avtäckningsceremonin närvarade Dodik, filmaren Emir Kusturica och Handke själv, bland andra. Balkans Leni Riefenstahlare samlade på ett ställe. Handke fick sin staty som tack, Kusturica var dyrare. Han fick rätt att ta ut utgift på en allmän väg. Reser man från Bosnien till Serbien via staden där Handke stod 1995 och ”såg inga lik flyta i floden” blir man stoppad precis efter gränsövergången för att betala en tull. Kusturicas naturpark. Det inbringade 21 miljoner kronor 2017, enligt den sista tillgängliga årsredovisningen. 

Men detta är nyhetsstoff, information. Går det att få ett sammanhang? Svaret på frågan varför det händer? 

Problemet blev blandningen i sig, inte att nationalister politiserar den.

Förklaringen är flerledad. Dess djupaste kärna handlar om att konflikten på 90-talet inte blev löst i och med Daytonavtalet. Fredsuppgörelsen frös ner konflikten, politiken blev fortsättningen av kriget med andra medel. Daytonavtalets uppdelning av landet fungerade som katalysator för vidaredelning; i stället för att förinta en nationalism skapade avtalet nya nationalismer. Avtalet säkrade varje etnicitet dess separata makt och därmed indirekt accepterade den nationalistiska lögnen om att konflikten berodde på att i Bosnien fanns många blandade nationaliteter och religioner. 

Peter Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur 2019.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Problemet blev blandningen i sig, inte att nationalister politiserar den. Åtskillnad blev lösning, sanningen om kriget subjektiv och föremål för tolkningar som berodde på tolkarens identitet. Vi fick en serbisk, en bosniakisk och en kroatisk sanning om kriget. Ideologin som födde entiteten Republika Srpska, den extrema nationalismen som började med Milosevic och i dag bärs av Dodik, lever därför kvar. Den försökte man inte ens besegra. 

De Gasperi som blev Italiens första premiärminister efter andra världskriget hade fängslats av fascisterna under kriget. Adenauer som ledde efterkrigs-Tyskland hade sitt namn på deportationslistan. De var bärare av en annan ideologi, med dem kom förändringen. Men Bosnien och Serbien såg aldrig någon Adenauer eller De Gasperi. Man avsatte Milosevic men hans informationsminister blev nästa premiärminister. Det garnityr styrande som kom efter kriget var människor som direkt eller indirekt var ansvariga för folkmordet, systematiska våldtäkter, etniska rensningar. Hur kan vi då i dag vara förvånade att de inte blev förkämpar för kvinnorättigheter, religiös tolerans och fred? 

Ytterligare ett förklaringsled är att Dodik skapar denna kris för att ragga röster inför höstens val.

De västerländska politiker som tvingade fram Daytonavtalet, trots det inhemska motståndet, ursäktar sig i dag genom att säga att man hoppades på att en fungerande, mer centraliserad stat skulle skapas med hjälp av lagar. Den skulle underförstått bringa med sig en mer centraliserad mental infrastruktur, acceptansen av idén om att sanningen är objektiv. Men det är påhitt. Hur skulle en fungerande centraliserad stat skapas utifrån ett land uppdelat i 14 parlament, två självstyrande delar, ett autonomdistrikt, och ca 130 ministrar varav de flesta har vetorätt? 

Ytterligare ett förklaringsled är att Dodik skapar denna kris för att ragga röster inför höstens val. Tanken är att en kris får honom vald, för i en situation av nära förestående väpnad konflikt kommer få människor att våga välja en okänd, oprövad politiker. Oppositionen har påpekat att hans fastklamrande vid makten handlar om rädsla för åtal för korruption, att Dodik destabiliserar landet för sin familjs egen vinning. Det är otvivelaktigt sant. 

Världen har sedan dess ändrats, föråldrat Bildts blick.

Några, som till exempel Carl Bildt (SvD, 14/1) spelar därför ner risken för en konflikt, förvandlar krisen till endast ett politiskt spel. Det är fel. Bildt gör sin analys från en pre-Trump era. Bildt var politiker i tider då premiärministrar spetsade till saker inför valet men på valnatten ändå drog sig tillbaka och överlämnade makten fredligt. Världen har sedan dess ändrats, föråldrat Bildts blick. På Kapitolium stod folk som hade galge för att hänga vice presidenten. Och Dodik har under hela sin politiska karriär varit värre populist än Trump och beredd att gå längre. Man bör inte utgå från att en fredlig upplösning av krisen eller fredligt maktövertagande kommer ske.  

Carl Bildt var fredssamordnare i Bosnien. Här i samtal med Slobodan Milosevic i Belgrad 1996.
Foto: AP / AP PRESSENS BILD

Även EU negligerar nationalismen. Det är det europeiska ledet av förklaringen. EU har svikit Bosnien och Balkan. Inte för att väst vill Bosnien illa utan för att det är långt från Bryssel till Balkan. EU är upptaget med sina egna extrema nationalister. Det gör att ingen vågar prata utvidgning, oavsett vilka villkor länderna på Balkan uppfyller. Macron stoppade öppnandet av utvidgningsförhandlingar för att han är rädd att Marin Le Pen inför valet ska anklaga honom att ta in ”fattiga, korrumperade, muslimer” i EU. En konsekvens av denna passivitet är att regionen överlämnas till Kina och Ryssland, som passar på att låsa den i sitt grepp. En annan är att få på Balkan vågar stå på den proeuropeiska sidan, utmana Dodik från ett proeuropeiskt, icke nationalistiskt håll. Man vet helt enkelt att väst kommer att svika. Om de kunde svika makedonierna och inte öppna utvidgningsförhandlingar efter att makedonierna bytte landets namn så kan de svika vem som helst.

Nobelpriset till en folkmordsförnekare och revisionist vände världen och dess värderingar upp och ner.

Slutligen det svenska ledet: Akademins bidrag. Bosnienserbiska och serbiska nationalismen har i omvärlden länge betraktats som paria, svårbeskrivlig smuts som man absolut inte vill ha i sitt hus. Man markerade mot den. Även många serber, trots ett väldigt högt privat och offentligt pris. Borka Pavicevic, Jovan Divjak, Bogic Bogicevic, Natasa Kandic, Ceda Jovanovic med flera ledde detta motstånd och hade många människor bakom sig. Man borde bygga ett monument åt var och en. Akademins pris förintade detta.

De serber som motsatte sig nationalismen blev löjliga, onödiga. Nobelpriset ofarliggjorde den bosnienserbiska nationalismen, förpassade den till ”litteraturfacket”, den blev en av möjliga åsikter man kan ha, en subjektiv sanning. Riefenstahl var tvungen att ljuga resten av hela sitt liv om sitt stöd till Hitler, att gömma det, men Nobelpriset glorifierade Handke. Han, Kusturica och Dodiks följare blev rentvådda, hjältar som motsatte sig en fientlig omvärld men som slutligen vann. ”Jag känner en stor lättnad”, sade Handke efteråt. Nobelpriset till en folkmordsförnekare och revisionist vände världen och dess värderingar upp och ner.

Den hätskhet och brist på tolerans vi ser i dag i Bosnien bör inte exotifieras. Den är varken en del av den våg av nationalism som sveper över hela Europa eller ett resultat av endemiska problem unika för Balkan. Den ultranationalism som Dodik gestaltar är snarare en logisk konsekvens av den förda politiken de senaste 30 åren. Politik som huvudsakligen beslutades i väst och genomfördes på marken i Bosnien.


Av Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic är skribent. Han har tidigare varit konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater samt Europaparlamentariker för Liberalerna.



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.