Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svenska Akademien gjorde rocken en stor björntjänst

Bob Dylan.Foto: CHRIS PIZZELLO / AP TT NYHETSBYRÅN

”Rough and rowdy ways” är Bob Dylans första originalskiva efter Nobelpriset.

Victor Malm funderar på om rocken och litteraturen verkligen ska konkurrera.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Rockmännen får ursäkta. Ni bad inte om att Bob Dylan skulle få Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan bad inte heller om att få det. Och vi litteraturtöntar blev lika skakade som alla andra när Sara Danius klev ut i Börshuset och tillkännagav den märkliga nyheten. Men nu är det så här. 

”Rough and rowdy ways” är Dylans första originalskapelse sedan dess, och nu faller det, av uppenbara skäl, på en (i det här fallet: elitistisk, skånsk) litteraturkritiker att invadera detta välbevakade territorium och fråga sig vad det är för slags litteratur vi har att göra med. 

Men först, för det första: hans röst är gammal men underbar, låter som en knarrig järv, eller åtminstone som hur jag föreställer mig att en knarrig järv låter. För det andra: det är en bra platta, hans bästa på länge, förmodligen sedan ”Time out of mind”. Och det borde kunna vara fint så, det tycker jag också. Men de finns tyvärr där, de gnagande tankarna från Nobelprisåret 2016.

Litterärt sett är det ett stort ”än sen?”.

Då gjorde flera av Bob Dylans tillskyndare en stor poäng av de många litteraturreferenserna i hans låttexter, och även om det naturligtvis inte är en litterär kvalitet i sig, antar jag att alla kulturkapitalsfetischerande gubbrocksadjutanter blir nöjda när de sätter på ”Rough and rowdy ways”. Walt Whitmans mest slitna fras, ”I contain multitudes”, ger första spåret både namn och refräng; i andra versen nämns en viss ”Mr. Poe”, sedan kommer lite William Blake, därefter lite Herakleitos, lite Chopin och Beethoven, men lyckligtvis också ”Indiana Jones”, Anne Frank och Rolling Stones. 

Poängen är enkel: Bob Dylan är en komplex man. Han och hans musik är gjord av det stora stoff som andra har skapat.

Hela skivan är mån om att driva hem den tanken. 

Vi får förstås också en nypa Shakespeare (trötta, jättekända fraser från bland annat ”Hamlet”, ”Richard III”, ”Julius Caesar” och ”Macbeth”), lite John Steinbeck och Mary Shelley, massa bibliska referenser, allt paketerat så att varenda kotte med middagsmysig Trivial pursuit-bildning ska kunna se blinkningarna och känna sig smarta. 

Men ja. Litterärt sett är det ett stort ”än sen?”. 

Som omdöme är det där dock inte helt rättvist mot Dylan, jämförelsen skevar åtminstone delvis.

Lyckligtvis har Dylan andra kvaliteter. Han har alltid kunnat skriva vackra kärlekslåtar som ”I've made up my mind to give myself to you”, och han har alltid kunnat vrida på och sjunga slitna klyschor så att de känns sanna. Han blandar som vanligt friskt, skriver om konst, existens, historia, politik och fraserar sina simpla slutrim på oväntade, svängiga sätt. Det är bra, bitvis ganska underbart.

Men ska vi verkligen ta hans lyrik på samma allvar som vi tar Anne Carsons, Louise Glücks, Frederike Mayröckers, John Ashberys eller Paul Muldoons, för att bara nämna en handfull av poeterna som fick maka på sig när Svenska Akademien chockerade världen för fyra år sedan? 

Det korta svaret är samma som det långa: Nej, inte av ”Rough and rowdy ways” att döma. 

Som omdöme är det där dock inte helt rättvist mot Dylan, jämförelsen skevar åtminstone delvis. Rocklyrik är rocklyrik är rocklyrik. Och skivans sista låt, ”Murder most foul” (en ”Hamlet”-fras), är något alldeles särskilt. Nästan 17 minuter lång, sorgset ljus. 

Det är oerhört vackert, en bild av vad som var och kunde ha blivit.

Nostalgiskt sjunger Dylan om mordet på John F Kennedy, dagen när den amerikanska nationens själ slets sönder och fallet mot den botten vi nu ser närma sig påbörjades. Samtidigt, liksom bredvid, skrivs ett slags lexikon över snart eller redan glömd amerikansk kultur, sångerna och texterna som speglade och gestaltade en djupt orättvis men ändå löftesrik nations framväxt. 

Det är oerhört vackert, en bild av vad som var och kunde ha blivit, men också av vetskapen om att inget varar, allra minst det goda. ”Of all the wonders that I yet have heard / It seems to me most strange that men should fear / Seeing that death, a necessary end / Will come when it will come”, som det heter i Shakespeares ”Julius Caesar”. 

Men sedan, så här. Kommer ”Rough and rowdy ways” eller ”Murder most foul” i närheten av suggestionskraften, idérikedomen i Don DeLillos encyklopediskt gestaltade JFK-roman ”Libra”? Nej. De gör ju inte det. Jag tror att Svenska Akademien gjorde rocken en stor björntjänst genom att tvinga mig till sådana jämförelser. 

 

MUSIK

BOB DYLAN

Rough and rowdy ways

Columbia/Sony

 

Albumet släpps fredagen den 19 juni. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.