Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svensk teater lider av en socialistisk sjuka

Både Daniel Suhonen, Liv Strömquist och Athena Farrokzhads texter har satts upp på teatrar.
Per Wirtén.
Foto: Ylwa Yngvesson
Sara Stridsberg.
Foto: Caroline Andersson

Om böcker ska dramatiseras bör de passa i ett rött mönster.

Johan Lundberg ifrågasätter vänstervridningen i valet av texter för teaterscenerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det brukar ibland i kulturdebatten hävdas att det finns någon sorts släktskap mellan politisk vänster och att skapa kultur. Resonemanget bygger dock på historisk närsynthet. Som om de svenska förhållandena från 1970-talet och framåt skulle bero på en naturlag.

Men även efter 1968 kom det faktiskt ut romaner av 1900-talets kanske främsta svenska prosaförfattare, Eyvind Johnson (som efter 1950-talet var ett hett villebråd inom stora delar av vänstern, efter hans partitagande för liberala västdemokratier mot det kommunistiska östblocket).

Och går vi tillbaka till tiden före modernismen, framstår idén om en naturgiven vänsterkultur som än mer bisarr. Joseph Conrad och Henry James, Turgenjev och Dostojevskij – alla formulerade de i romanform dräpande satirer om och hårda angrepp på den revolutionära vänstern.

Det hela problematiseras ytterligare om vi vänder på perspektivet och funderar över den kultur som skapades under 1900-talet i Europas kommunistländer, vilka nästan genomgående hade stabila kulturella fundament att bygga vidare på, men ur vilkas politrukmiljöer det bara undantagsvis kom något av bestående estetiskt värde.

Men, men. Man kan också, intressant nog, studera dagens kulturutbud. Ty att döma av repertoarerna på svenska teatrar har det skrivits väldigt lite dramatik från ett vänsterperspektiv. I alla fall originaldramatik. För hur ska man annars tolka det faktum att en av de tydligaste trenderna på svenska teatrar under senare år har varit iscensättningar av annan vänsterlitteratur än dramatik, det vill säga romaner eller facklitteratur skrivna av namnkunniga vänsterprofiler?

Hyllade terrorristen Solanas

2008 satte Teater Tribunalen upp "Kommunistiska manifestet". Evenemanget slogs upp på omslaget till SvD:s kulturbilaga. Inne i tidningen avslutades reportaget med att regissören Richard Turpin beklagade att pjäsen antagligen inte skulle ge upphov till kommunistisk revolution.

Några år senare var det dags för det feministiska "Scummanifestet", vars mest kända uppsättning var Turteaterns. Det var nu inte första gången som revolutionsromantikern Valerie Solanas dykt upp på svensk scen. 2006 spelades en pjäs om den i Sverige så hyllade terroristen på Dramaten. Författare var Scum-översättaren Sara Stridsberg. Pjäsen knöt an till hennes roman "Drömfakulteten", utgiven samma år.

Den här hösten spelar Dramaten upp Stridsbergs "Beckomberga", enligt teaterns förhandsreklam ”med utgångspunkt i hennes roman Beckomberga”. På Dramatens Lilla scen ger man "Liv Strömquist tänker på dig!", baserad på Strömquists vänsterpropagandistiska seriealbum. På Uppsala stadsteater fortsätter dramatiseringen av Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt att spelas.

Farrokhzads "skitsamhälle"

För närvarande är inga fler föreställningar inlagda av Per Wirténs bok om Herbert Tingsten på Stockholms stadsteater. Wirtén var under lång tid chef inom LO-finansierade tankesmedjan Arena, medan Suhonen bossar över vänstertankesmedjan Katalys. Athena Farrokhzad pratade som bekant i P1:s Sommar 2014, om – som hon själv uttryckt det – "livet i det här skitsamhället, att vi måste beväpna oss". Skitsamhället i fråga är dock inte värre beskaffat än att det ett år senare finansierar en teateruppsättning (på Unga Klara) av Farrokhzads diktsamling "Vitsvit".

Så skulle jag kunna fortsätta, sida upp och sida ner, med namn som Åsa Linderborg, Jonas Hassen Khemiri, Maria Sveland och America Vera-Zavala (till exempel om Peter Weiss och Sara Lidman).

Men jag tror min poäng framgår. Och visst: man kan säkert ange dramaturgiska skäl för att göra en teateruppsättning av Wirténs bok om Tingsten i stället för Olof Peterssons gedigna studie över vetenskapsmannen Tingsten, utgiven samma år. Och visst kan man dramatisera Ola Larsmos Augustprisnominerade essä "Djävulssonaten" om Bollhusmötet i Uppsala hur många gånger som helst på Uppsala stadsteater och Radioteatern (med tillhörande diskussioner om att det går en blå tråd från högern då till högern nu) – men man kan också undra över varför ingen dramatiker hittills har intresserat sig för de många möten som avhölls under 1950-talet, arrangerade av diverse från Stalins Sovjetunionen styrda ”freds”-organisationer, med namnkunniga svenska författare, bildkonstnärer och kulturskribenter som deltagare.

Revolutionära idéer

Man behöver inte vara marxist för att fundera över hur denna materiella bas påverkar idéproduktionen i samhället. Vad spelar det för roll för förlagen, med deras sviktande lönsamhet, att man vet med sig att den bok som man ger ut har stora chanser att dramatiseras?

Och hur påverkar det förhållandet i sin tur vad som produceras och hur man på kultursidor förhåller sig till det som produceras? Vem vill i ett allt kärvare medieklimat vara den som ställer sig utanför den varma gemenskapen? Men framför allt:

Vad skapas det för underliggande ideologiska föreställningar i samhället när folk upplever att kulturetablissemanget sluter sig samman kring idéer som i vissa fall är så revolutionära att de bara tilltalar någon promille av befolkningen?

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.


FOTNOT. Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.