Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svensk film plågas inte av någon genusdoktrin

Anna Serner, vd för Svenska filminstitutet.Foto: SVEN LINDWALL
Jonas Holmberg.Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Filmpolitikens upptagenhet vid jämställdhetsfrågor har kritiserats hårt. 

Jonas Holmberg påpekar att problemet ligger någon annanstans.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Filmvärlden skakar i coronakramper samtidigt som kampen mellan de globala strömningsjättarna intensifieras även i de svenska bredbanden. Den filmpolitiska spelplanen håller på att ritas om i grunden, och om den statliga filmpolitiken ska behålla sin relevans behövs nya svar på en rad svåra frågor om produktion, distribution och publik. 

Samtidigt framstår det i offentligheten ofta som att genusbalansen i produktionsledet är den enda filmpolitiska frågan, som Helena Lindblad noterar i en välfunnen filmpolitisk lägesbeskrivning i DN (DN 16/9), där hon kategoriserar Svenska Filminstitutet under Anna Serners ledning som ett visionslöst ”enfrågeparti för jämställdhet”. 

Lindblad öppnar upp för en bredare diskussion om filmpolitiska utmaningar, men den efterföljande debatten har tvärtom retirerat till denna enda, där en rad skribenter återigen målar upp Filmhuset som en propagandabas i identitetspolitikens tjänst.

Det är lite kuriöst att Filminstitutet och dess fränaste kritiker gemensamt marknadsför bilden av institutet som en feministisk kamporganisation, men det är en bild som får sig en törn om man slutar stirra på Anna Serners senaste pratminus och i stället tittar på vart filmstödspengarna verkligen går. 

Vems ärenden går de som försöker skapa bilden att en totalitär genusdoktrin gjort att det förhåller sig tvärtom?

Under 2019 och 2020 har nio titlar för vuxna fått mer än fem miljoner i stöd av SFI. Förutom Ella Lemhagens ”Jag kommer hem till jul” är samtliga regisserade av män. Allra mest pengar har gått till Ruben Östlunds ”Triangle of sadness”. Felix Herngrens dramakomedi med Peter Magnusson och Tomas von Brömssen får sex miljoner, medan en film på romani och samiska om ”språk, identitet och sexualitet” får 130 000. Det är så den svenska filmpolitiken ser ut i verkligheten. 

Ruben Östlund på inspelningen av ”The triangle of sadness”.Foto: Thomas Johansson/TT / Thomas Johansson

Vems ärenden går de som försöker skapa bilden att en totalitär genusdoktrin gjort att det förhåller sig tvärtom? Kanske både statens och kapitalets, men knappast filmkonstens.

Även om merparten av den filmmärkta skatteslanten de senaste åren har gått till manliga regissörer, har de offentliga institutionernas mångfaldsarbete de senaste decennierna ändå bidragit till att fler kvinnliga och icke-vita regissörer har gjort film i Sverige. Arbetet har varit ett viktigt svar på reella orättvisor och de globala rättviserörelser som kämpat mot dem, och har dessutom helt uppenbart gjort svensk film bättre. Visst kan det vara irriterande med politiskt korrekta klyschor om de överskuggar intresset för filmkonsten, men tror man att svensk films verkliga problem kan härledas till någon normkreativ mångfaldspolicy har man nog zoomat för många genuskonferenser och sett för få svenska filmer. 

Den svenska filmen har helt enkelt inget kvalitetsproblem som beror på för mycket mångfald, men däremot ett publikt relevansproblem. Trots att otaliga spekulationer i bästsäljande romaner och älskade folkhemsikoner tilldelats mångmiljonbelopp utan knussel eller kvotering har den breda svenska filmen svårt att klara konkurrensen i den digitala uppmärksamhetsekonomin.

De flesta svenska filmskapare har inte något emot jämställdhet eller mångfald.

Om kapitalrullningen i de globala strömningsjättarna fortsätter, och det finns ingenting som talar för motsatsen, kommer nya maktpoler och publikbeteenden utmana det filmpolitiska systemet. Ska till exempel statliga pengar kunna gå till filmer som uteslutande visas på en stängd amerikansk plattform, om det ändå är där publiken finns? Är det möjligt att utforma filmpolitiska verktyg som motverkar de globala giganternas totala dominans över den digitala filmdistributionen?

I flera europeiska länder finns lagstiftning som på mer eller mindre aggressivt protektionistiska sätt reglerar strömningsjättarnas utbud och investeringar för att skydda produktion och distribution av nationell film. I Sverige finns en utvecklad biografpolitik, men bara frön till en filmpolitik för strömningsmarknaden.

Just nu arbetar Svenska Filminstitutet med att revidera sina stöd för spridning och visning, för första gången sedan den nationella filmpolitiken förstatligades och de filmpolitiska målen förändrades. Resultatet kommer demonstrera Filminstitutets första tolkning av regeringens formuleringar om en teknikneutral filmpolitik. Förhoppningsvis kommer något av det visionära ledarskap som Helena Lindblad efterlyser framträda här.

De flesta svenska filmskapare har inte något emot jämställdhet eller mångfald. Däremot oroar sig många för var de ska visa sina filmer i framtiden. De förtjänar mer än en enfrågedebatt utan verklighetsförankring.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressen kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=73816&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.