Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svensk antirasism kan inte bygga på amerikansk teori

Scen ur Steve McQueens ”Small axe”.
Foto: SVT
Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Frågan om huruvida svensk antirasism importerar för mycket tankegods från USA har debatterats under vintern.

Hynek Pallas föreslår att vi lyssnar mer på samtalen i andra europeiska länder.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Hur förstår man bäst rasismens väsen? Under våren har kultursidorna debatterat vithetsnormer och huruvida amerikanska teorier om rasism gör mer skada än nytta i Sverige. Men också gett stort utrymme åt Steve McQueens filmsvit ”Small axe”, där den engelske regissören gestaltar västindiskt liv i London på 1970- och 80-talet. Uppmärksamheten är glädjande eftersom detta sociala, politiska och kulturella kosmos har varit närmast osynligt här, trots att Sverige länge var en anglofil nation.

Genom skildringen av hur normer och rasism samspelar med institutioner som poliskår och skola fångar ”Small axe” något som går ihop med övriga debatter. Rasism måste förvisso alltid förstås övernationellt, om så dess historia eller cirkulationen av stereotyper. Men om inte det lokala sammanhanget är centralt så kan den inte bekämpas. 

Genom skildringen av hur normer och rasism samspelar med institutioner som poliskår och skola fångar ”Small axe” något som går ihop med övriga debatter.

Även om påståendet att svensk antirasism präglas av importerade modeteorier är en grov förenkling så är det viktigt att förstå rasismen i fler sammanhang än det amerikanska. Det är därför anmärkningsvärt att två aktuella debatter i Frankrike respektive just England knappt har rönt uppmärksamhet i det Sverige som så intensivt fokuserar på så kallade mångfaldsfrågor.  

Det var i slutet av mars som den engelska kommissionen för ras- och etnicitetsojämlikhet publicerade en rapport beställd av Boris Johnsons regering till följd av Black Lives Matter-protesterna. Rapportens slutsatser att det inte finns institutionell eller strukturell rasism i England – ”begrepp som trivialiserar rasismen” – har skapat en inflammerad debatt om skönmålning. 

Black Lives Matter-protester i London.
Foto: FRANK AUGSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN
Boris Johnson.
Foto: ANDY RAIN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Detta menar kritiker är samma England där en utredning 1999 kom fram till att polisen präglas av institutionell rasism. Där det 2018 uppdagades att Windrush-generationen – västindier som efter 1948 erbjöds flytt till England för att fylla arbetskraftsbehov – och deras barn (som skildras i McQueens filmer) segregerats och nekats medborgerliga rättigheter. Fakta har handplockats för att passa tesen som blundar för konsekvenser av diskriminering. Som att svarta kvinnor löper fyra gånger så hög risk att dö vid barnafödande.

Anmärkningsvärt är också hur snabbt rapporten hoppar över klass som förklaringsmodell. Både för begreppets starka historia i England, men också för att det i dag ofta används för att bemöta den diskurs som sätter ras först. Fast med landets allt hårdare invandringspolitik kommer kanske inte rapportens moraliserande ton, där sociala problem ses i termer av identitet och kultur vilket skuldbelägger individer som inte tar sig i kragen, som en överraskning. 

Som mångfaldsexperten Kenan Malik påpekar (Guardian 4/4) gynnas inte samhället av att alla problem förklaras med rasism – teorier som förs fram i omdebatterade böcker som Robin DiAngelos ”Vit skörhet” eller Reni Eddo-Lodges ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” – men att motsatsen inte heller är sann. England är mindre rasistiskt, men ras är fortfarande en faktor som med klass, kön eller geografi hjälper oss att förstå ojämlikhet. Rapporten misslyckas eftersom det behövs narrativ som bryggar dagens antingen eller-positioner. 

England är mindre rasistiskt, men ras är fortfarande en faktor som med klass, kön eller geografi hjälper oss att förstå ojämlikhet.

Där både den engelska rapporten och dess hårdaste kritiker kan sägas ”etnifiera sociala frågor” var detta just vad Frankrikes president Emmanuel Macron nyligen anklagade franska universitet för. Här är det kortfattat laïcité, landets sekulära princip, samt Frankrikes färgblint universalistiskt ideal som står emot nya samtal om rasism, kolonialism och Islam. Symptomatiskt nog nådde debatten engelskspråkiga läsare genom New York Times som reducerade den till ett slag om att universiteten importerar amerikanska ”woke-teorier” (9/2). Det finns fog för det senare: Macrons regering har försökt desarmera protester med att de är ”ofranska” och anklagar studentförbund som ordnar trygga rum där vita är portade för att vara rasister. 

Men som Foreign Policy skriver (9/4) kan rötterna till den franska identitetspolitiken lika gärna sökas i en offerrollsretorik som odlats av inhemska stjärnor som filosofen Bernard-Henri Lévy. Och kritiken mot en tondöv anti-postkolonial Macron stämmer också illa. Presidenten må ha avböjt en offentlig ursäkt för kriget i Algeriet, men han har erkänt enskilda fall av tortyr och beställt en omfattande utredning. 2021 ska Frankrike dessutom inleda en storskalig återlämning av afrikanska kolonialartefakter. 

Demonstrationer i Paris efter mordet på läraren Samuel Paty.
Foto: YOAN VALAT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Frankrikes president Emmanuel Macron.
Foto: LEWIS JOLY / AP TT NYHETSBYRÅN

Det är samma historias människor det berör mer än amerikanska teorier. Generationer uppväxta i ett multikulturellt Frankrike som anser att färgblindheten fungerar dåligt. För vilka slöja i offentligheten inte är en stor sak. Detta mot ett etablissemang som sedan mordet på läraren Samuel Paty har växlat upp kampen mot radikalisering med bland annat förslag på slöjförbud upp till 18 års ålder.  

Vad exemplen visar är hur samtal om rasism och mångfald aktiverar nationell historia och självbild. Något som denna gång särskilt skapar konflikt när det förenar teorier om ”rasism utan rasister” – där vita i egenskap av sin hudfärg upprätthåller strukturell rasism – med lokala förtecken. 

Här hemma behöver vi mer diskutera hur synen på svensken ändrades under och efter Folkhemmet, och vilka konsekvenser det hade. Hur självbilden har samspelat med svensk uppfattning om att vara internationella antirasister och jämlikhetskämpar. Adoptionsskandalen som nyligen exploderade är ett exempel. 

Här hemma behöver vi mer diskutera hur synen på svensken ändrades under och efter Folkhemmet, och vilka konsekvenser det hade

Vi har som Malik påpekade behov av att skapa bryggor i samtalet där ras är del av men inte dominerar ojämlikhetsrastret. Ensidiga fokus riskerar att skymma hur rasismen tar sig uttryck, men också framstegen som görs. Därför behöver vi å ena sidan stå emot dem som sätter likhetstecken mellan hudfärg och innehåll liksom dem som avfärdar relevant arbete mot radikalisering som islamofobi. Å andra sidan märks redan de som vill prata klass på färgblinda vis. Och det är lätt att föreställa sig en blåbrun regering som likt Boris Johnsons vill skrubba samhället från rasistanklagelser. 

För i ett Sverige som har gått från övertygelsen om att vara bäst i klassen på antirasism och flyktingpolitik till ett stort parti med nazistiska rötter och en socialdemokrati som härdat sin invandringsretorik är det akut att bryta upp enögda och polariserande synsätt. Att öppna debatten för erfarenheter från andra europeiska länder – och inte enbart när de gestaltas i fiktionen – bidrar till detta. 


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=82648&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.