Sådan var Alfred Nobel – bakom censuren

RECENSION. Hur hitta kärleken? Hur blir man trygg i sig själv? Det är frågor som går som tunga stråk genom Ingrid Carlbergs biografi över Nobelprisets skapare, uppfinnaren Alfred Nobel. Trots förutsättningar för att bli både gift och publicerad lyckades han inte med någotdera. Hans enda förhållande fungerade bara av och till, mest av, i moderna termer en sugar daddy-golddigger-relation (flickvännen Sofie Hess klämde pengar till och med ur sterbhuset, annars skulle hon ge kärleksbreven till pressen). 

Han slukade böcker, drömde om att bli författare. Men av alla litterära utkast blev bara en pjäs, som makulerades och aldrig uppfördes. Däremot blev hans värsta mara sann: att dö fjärran sina kära, omgiven av endast tjänare.

Det är bara några av alla paradoxala drag som Ingrid Carlberg lyfter fram hos Alfred Nobel, hyperkreativ gåpåare, ändå tyngd av grubblerier och uselt självförtroende, stenrik i småsjavig kostym.

Påhittigheten överträffades bara av den moraliska akrobatiken.

Den största absurditeten är förstås att skaparen av fredspriset, som odlade en lång vänskap med författaren till antikrigsromanen ”Ned med vapnen!”, pacifisten Bertha von Sutther, ägnade livet åt att utveckla och saluföra sprängämnen och vapen till högstbjudande, varför inte till två fiender som krigade mot varandra. Påhittigheten överträffades bara av den moraliska akrobatiken. Utan honom hade nog moderna sprängämnen uppfunnits ändå. Men han var först och sålde in det bäst. Varje skott och bomb som smäller av gör det alltså på grund av Alfred Nobel.

Trots kvarlåtenskapens oceaner av brev och dokument – han kunde skriva trettio till femtio brev per dag – har han tills nu varit retuscherad till siluetten på en medalj. Ty Nobelstiftelsen höll arkivet stängt. Rigid censur skulle hålla bilden fläckfri. Bland allt som skulle bevaras hemligt var att Nobel kallat sig socialdemokrat, eller att han haft en ”preferens för begåvade kvinnor”.

Men Ingrid Carlberg har grävt ordentligt i det numera öppna källmaterialet och i andra svenska och internationella dokumentsamlingar för att sätta samman den första oberoende berättelsen om honom och bakgrunden till Nobelpriset. Det är nog också den ultimata eller totala. För att vända på fler stenar krävs en tidsmaskin. Hon börjar när fadern Immanuel är sexton år och formulerar mottot ”Att lita blott på mitt eget lilla jag, och ej på andras”.

Det är en bok om artonhundratalets stora framstegsyra, om vetenskapens enorma språng – upptäckterna av bakterierna, atomerna, elljuset och telegrafen.

Alfred tog över både credot, projektet att tämja nitroglycerinet – och samvetskampen. Ifråga om det sista tröstade han sig liksom fadern med teorin att ett vapen som var hemskt nog skulle kunna skänka fred, ”göra krig svårare och kanske omöjliga i sina nuvarande dimensioner”.

Immanuel var patriarken i ett globalt kringflackande och länge skakigt familjeföretag av idésprutor. Den som blir framgångsrik nog får aldrig ledigt: infallen haglade, och orsakade inte bara massor av arbete utan också ett evinnerligt tragglande med lömska patentmål och skojare som försökte stjäla ära och vinster. Alfred Nobel, hans far och bröder var ingenjörer, inte vetenskapsmän. 

Att metodiskt dra slutsatser utifrån kliniska studier var ännu en kuriositet. Produktutvecklingen skedde medelst trial and error, i Nobels fall också med hjälp av en unik intuition, att lita på det egna lilla jaget. Det är en bok om artonhundratalets stora framstegsyra, om vetenskapens enorma språng – upptäckterna av bakterierna, atomerna, elljuset och telegrafen. Snilledragen blomstrade mittibland politiska förvecklingar och litterära vågor. 

Fabriker och laboratorier råkar sprängas, kroppsdelar yr.

Och Nobel ville verkligen åstadkomma någonting, inte bara kapital. Han skulle ha fnyst genom slokmustaschen åt dagens luftslottsmakare av fakturahandel och beroendeframkallande algoritmer. 

Samtidigt förfasas jag över det tanklösa experimenterandet. Fabriker och laboratorier råkar sprängas, kroppsdelar yr. Och barnadödligheten – av Nobels sju syskon blev bara tre vuxna. Otaliga syskonbarn rycktes bort som små. Han skyndade alltid. Kanske eftersom han såg att livet var kort?

Kanske hade Carlberg kunnat sovra lite. Som i slutets arvstvist inklusive inventering av tobaksdosor, byster och mattor. Men i allt väsentligt är detta en elegant arbetsseger, skriven med en energi som bara motsvaras av föremålet för skildringen. Ropa äntligen! Nobel har fått sin bok.

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”.