Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sven-Harry i bara mässingen

Sven-Harry Karlsson. Foto: Jesper Ulvelius
Nils Forsberg går husesyn i Sven-Harry Karlssons konsthall och hoppas att det blir ett monument varaktigare än både koppar och mässing.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så har då byggmästare Sven-Harry Karlssons konsthall och museum i Vasaparken öppnat – åtminstone till en del. Bortsett (även om det är svårt att göra det) från mässingsfasaden och det glasade entréplanet ser byggnaden ut som ett mindre Tempovaruhus från 60-talet.
Det är inte så illa tänkt. Karlssons byggföretag heter Folkhem och hans vilja att dela med sig av den konstsamling han skapat under mer än 30 år till allmänheten handlar inte bara om att resa ett monument över sig själv. Här finns en demokratisk folkbildningstanke som är sprungen ur andra källor än, säg, Robert Weils eller familjen Bonniers.

Interiört är det inga extravaganser.
Furutrappor och räcken som hämtade från ett svenskt hyreshus. Vita väggar, varierande takhöjd. Rejält, är ordet som först dyker upp.
Däremot är det inte stort. Översta planet, där själva samlingen ska inrymmas, öppnar först i december och karaktären av byggarbetsplats förstärks av Lars Kleens skulpturer i armeringsjärn, brädor, plattjärn och betong. Sällan har väl en utställning framstått som så platsspecifik.

Det är som bekant fler privata konsthallar i pipeline. ”Babybjörn” Jakobson står väl härnäst på tur med sin Artipelag på Värmdö. Två saker kan sägas om fenomenet:
Privata initiativ kan aldrig ersätta museer som byggts upp på mer konsthistorisk grund, men de kan vara fantastiska komplement. Och i det långa perspektivet är det verksamhetens kvalitet som avgör om monumentet ska bli varaktigare än koppar. Eller mässing.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!