Svarta pojkars yta

Ur filmen Play.
Foto: Marius Dybwad Brandrud

Lawen Mohtadi fattar inte vad som är bra i Ruben Östlunds film Play.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag tror inte att Ruben Östlund riktigt kan formulera vad det var för film han ville göra. Det skulle vara någonting om det här svåra. Någonting om det här nya. Hur olika vi lever. Vad vi tänker om vissa människor och hur vi liksom borde börja tänka på oss själva i stället. Magplasket är kapitalt.

 I Play finns det inte en sekund, ett ögonkast där de svarta pojkarna pratar om eller gör någonting som visar att de inte enbart har övergrepp i tankarna. De är endimensionella, platta, korkade, elaka, manipulativa, det finns ingenting annat i deras värld än att terrorisera andra.

 Jag förstår inte hur sådana rollfigurer öppnar för perspektivförskjutning, om förskjutning och identifikation är kriterier på intressant konst. Jag trodde att Play var en inifrånskildring, på samma sätt som The wire eller Fucking Åmål, ett förmänskligande av människor under vissa livsvillkor. Jag fann den objektifierande.


Det övriga bildspråket - musikerna, vaggan, de två uppträdande barnen i slutet - bygger på att kontrastera sådant som "vi" uppfattar som motsatser. Den vita, smala flickan som dansar afrikansk dans, den från Sydostasien adopterade pojken som väljer att spela ett "vitt" instrument, de sydamerikanska musikerna som iscensätter olikhet och sen sitter på McDonald's och äter. Det är så utan espri, utan förtrolighet med de människornas språk och mänsklighet. Som konstnärlig strategi är den typen av "talande" kontraster förlegad. Det hade möjligtvis fungerat på 70-talet, nu blir det bara ett uttryck för okunnighet om rasifiering inom filmkonsten.

 När jag läste recensionerna trodde jag filmen skulle vara intressant, relevant, snygg, smärtsam, träffande, destabiliserande, mångbottnad, vacker, ful, jobbig eller smart. Jag trodde att filmens blick fanns i alla karaktärers insida, därav diskussionen om perspektivförskjutning och gestaltning.

 Nu när jag har sett filmen och tycker att den så starkt höll sig på de svarta pojkarnas utsida, på deras yttre handlingar och liv, undrar jag: Vad är det som är bra?


Lawen Mohtadi