Svårt med ödmjukhet för transpersoner? Läs det här!

RECENSION | BÖCKER. Hur ska jag närma mig dikter skrivna av en människa som bygger om sitt yttre för att anpassa det till själen? Jag läser två, båda debuter: “Ikon” av Yolanda Aurora Bohm Ramirez och “Tjugofemtusen kilometer nervtrådar” av Nino Mick. Det är omöjligt att läsa dem utan att associera till den pågående debatten om könskorrigeringar kontra feminism, initierad av Kajsa Ekis Ekman. Hon vill inte ha “ordsallader” som svar på sina frågor, skriver hon i Aftonbladet den 8/11, och kallar genomgående transkvinnor för “män”. Det är en rättighet vi tydligen har, vi som har en upplevd könsidentitet som stämmer med kroppens utseende. 

Nino Mick skriver om en könsutredning

Nino Mick skriver explicit om en könsutredning, och jag tänker “könsinredning”; hen försöker skapa ett hem i sin kropp, göra den till sin egen, i stället för allmänning där omvärlden kan rasta sina förutfattade meningar, sexuella projektioner och politiska åsikter. “jag försöker koka/ner till min essens/bli ett koncentrat/av min egen existens/sen kallas det politik”, skriver hen, och kvinnan i mig känner igen sig. 

LÄS MER – Martina Montelius: Jag betackar mig för ditt systerskap, Ebba 

Än i dag måste den som inte otvetydigt är en man ofta motivera sina handlingar, om de har det minsta med mod, anspråk eller uppror att skaffa. En icke-man som inte nöjer sig är en obehaglig icke-man. Och en icke-kvinna som är född med fitta tycks vara bland det mest skräckinjagande som finns. 

Början på ett författarskap

Nino Mick, född 1990, är en erfaren scenpoet. Men det här är en ung diktsamling. Ett pågående arbete. Även språket letar i sig självt. Stundtals är det hisnande bra, som när diktjaget kämpar med Gud, reflekterar över sin fars barndom eller suger in mig i sanningen om att ha en kropp, i en värld: “Längs forskningens marginaler myllrar det/som slampar och queerar/alla animaliska anomalier/och avartens ständiga överlevnad”. I andra ögonblick vill jag be författaren stryka hälften, öppna texten för världen och bli strängare mot sig själv, men det är som det ska vara. Det här är bara början på ett författarskap. 

Buffy blir nödvändig

Yolanda Aurora Bohm Ramirez, även hen scenpoet, har kommit ett stycke längre i sitt arbete med språket. Här finns ingen “poesi”, ingen ansats, utan ett organiskt ordflöde, som tycks rusa ur fingrarna snarare än att medvetet konstrueras. Sådant kräver grundligt förarbete och finkalibrerat gehör. Den inre världen, föräldrarna, samhället och naturvetenskapen samexisterar i dikterna som en bråkig och klaustrofobisk familj, och jag förstår hur smink och smycken, rökiga klubbar och vampyrdödaren Buffy kan bli existentiella nödvändigheter. “Om ens kropp inte blir vuxen som en vill/har en inget val än att/infantilisera sig själv,/tvinga tiden stå still,/begrava målbrottsregistret,/avsäga sig det kroppsliga jaget.”  

När jag återgår till transdebatten efter att ha läst dessa två böcker blir påståenden om “män som approprierar kvinnokroppen” och “att vilja byta kön” fullkomligt groteska.

Nej, det är klart. När jag återgår till transdebatten efter att ha läst dessa två böcker blir påståenden om “män som approprierar kvinnokroppen” och “att vilja byta kön” fullkomligt groteska. De här böckerna är främst litteratur i sin egen rätt, men de är också starkt rekommenderad läsning för den som har svårt med ödmjukheten inför transpersoners verklighet. 

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad". Läs fler texter här.

LÄS MER – Nina Lekander: Ett ständigt tjat om vem som är riktig kvinna