Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svankvinnan

Charlotte Engelkes sjunger, dansar, skriver och regisserar - ofta alltihop i samma föreställning. Foto: Fotograf Ellinor Collin

Charlotte Engelkes får Expressens musikpris Spelmannen 2012.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

Charlottes Engelkes personifierar idén om operans allkonstverk i egen hög person. Hon desarmerar det anspråksfulla och vårdar det storslagna. Oavsett om det gäller Wagner, Schubert, Strindberg eller andra spöken, lämnar man en ­föreställning av Engelkes med ett leende på läpparna och en känsla av att man fått kontakt med konstens innersta, i form av en kvinna.

I juryn ingår Gunilla ­Brodrej, Hanna Höglund och Lars ­Sjöberg.

 

SENASTE FEM ÅRENS PRISTAGARE: 2011: Åke Holmquist, 2010: Helen Sjöholm, 2009: The Knife, 2008: Maria Lindal, 2007: Salem Al Fakir.

Förra årets musikpristagare, Beethovenkännaren Åke Holmquist. 

Charlotte Engelkes är påkläderskan från ensamheten. Hon har tagit sig in på scenerna liksom ur kulisserna. Utan omvägar genom akademierna processar hon mästarna genom sitt personliga performativa filter. När Engelkes var riktigt liten ville hon gifta sig med Chopin. Mycket senare intresserade hon sig för Wagners Lohengrin på grund av den svan han kommer in på. Schuberts Winterreise har hon tacklat med skridskorna på då som Engelkes Holiday on ice. I år har hon dramatiserat ­spökhistorier på Västmanlands teater och spelat sin musikalversion av Strindbergs Fröken Julie på Dramaten där hon spritt språngande naken utstrålar kontroll, humor och ­självdistans.

- Text är egentligen mycket mer naket än naket. Att Julie skulle vara naken kom naturligt. I pjäsen är hon alltid i relation till någon. Jag ville att hon skulle vara en egen människa, ha en egen scen där hon var stark, lite blasé och gå naken i köket.

Charlotte Engelkes började som påklädare på Kungliga operan. Där jobbade hon i sju år och såg samma föreställningar om och om igen. Som liten sökte hon in till operabaletten, elva år och totalt oförberedd. Naturligtvis kom hon inte in. Den egna dansen började hon inte med på allvar förrän hon var 19.

- Som påklädare sniffade jag på dansarnas skor och grät. Det var en sorg jag bearbetade.

Du har tagit vara på den främmande fågel som du är.

- Ja, jag har bearbetat ballerinatraumat i de flesta av mina föreställningar där det ofta finns ett inslag av att jag leker balett. Man är alltid nära sin lilla flicka.

 

I Engelkes verk ligger sårbarheten och komedin nära det som är storstilat och högstämt. I soloföreställningen Miss very wagner brottar hon ner och länkar samman Wagners gudinnor.

- Jag älskar det där, jag skulle helst tala i ack och ve och dock och gärna i en skala, säger hon med en operasångares kärnfulla stämma. Jag förstår inte varifrån jag har fått det där. Kanske mammas skivor. Hon hade bland annat en Frédéric Chopin-skiva med en kvinnlig pianist som var mitt ideal. Det stod att hon var solist. Jag visste inte var det betydde men det ville jag bli och så gifta mig med honom. Dessutom hade vi Mahalia Jackson och Janis Joplin. Sedan köpte jag Sparks. Det var nåt med de stora udda rösterna och de stora känslorna.

Hur hittade du fram till din egen stora röst då?

- Jag var länge rädd för min röst. Jag hade helt enkelt inte tillgång till den och gick till en logoped för att våga höras överhuvud taget. Sedan dess har jag tagit en massa sånglektioner.

Varför blev det Wagner?

- Det var den där Lohengrin, att han kommer in på en svan. Jag ville göra den själv, ingen jäkel skulle få vara med. Jag berördes av att Elsa tror så starkt på sin dröm att Lohengrin verkligen också kommer, i full kropp. Att tanken är skapande.

Wagner hade en överspänd kvinnosyn.

- Jag undrar inte så mycket över vad han håller på med utan går till det som jag känner för själv och där får jag mitt fria spelrum. Jag tar upp hans arketyper. Vem Brünnhilde är i mig.

Skulle du kalla din scenkonst för feministisk?

- Nja, snarare gudomlig. Fast den skildrar ofta självutplånande kvinnor som hörs starkt och tar mycket plats. Typ Brünnhilde.

 

Charlotte Engelkes inleder Wagners 200:e födelsedagsår 2013 med att regissera sin version av Den flygande holländaren i Helsingborg. I denna blir holländaren den aldrig nöjda, köpgalna, sökande och lidande samtidsmänniskan som aldrig kan slå sig till ro. Sedan kommer hon att avsluta året, med sista delen av Nibelungenringen, på Dansens hus i Stockholm. Den heter inte gudaskymning utan All is divine. De två första delarna gästspelar hon på Kungliga operan i februari under rubriken Very Wagnerian night, men när jag tittar i Operans kalendarium hittar jag bara en enda föreställning.

En kväll? Va! Det kan väl ändå inte stämma?

- Jo, så är det i min värld, säger Charlotte med sin tonande sångröst och utan att låta det minsta indignerad och fortsätter med en positiv inställning som inte är kompatibel med undertecknad:

- Jag kan det där huset utan och innan och jag ska göra föreställningen med den fantastiske sångaren och artisten Lindy Larsson som bär Siegfriedrollen, den manliga hjälten i Nibelungenringen. Han kommer, liksom Siegfried och jag, från en helt egen planet.

Vilken planet är det?

- En grymt vacker med guldskog, vatten och drakar där alla talsjunger och helt utan undertext.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!