Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svältande svenskar är närmare än vi tror

Författaren Magnus Västerbro. Foto: Johanna Hanno/Albert Bonniers.
Sven Olov Karlsson, litteraturkritiker på Expressens kultursida och författare. Foto: YLWA YNGVESSON
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD /IBL IBL BILDBYRÅ

Magnus Västerbros bok om svält visar vilket frugalt och fragilt land Sverige var för bara 150 år sedan.

Sven Olov Karlsson läser en imponerande skildring om ett hungrade folk och det smakar Augustpris.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Livets ax, frostsvarta eller torrblekta. 

Inför Magnus Västerbros bok om 1860-talets nödår ser jag överallt paralleller mellan den periodens missväxt och vår förödda sommar. Det vore enkelt att fylla en recension med kopplingar till denna dumma tid och detta osthyvlade samhälle. Aningslösa styrande har rationaliserat bort beredskapen. Hjälp fastnar i ämbetsmannaväldets inkompetens. Alla skyller ifrån sig.

Men viktigare i Västerbros engagerade, solida och pedagogiska genomgång – detta barkbröd smakar Augustpris – är de tidlösa lärdomarna. Om avgrunden som öppnas överallt där ansvar inte följer med makt, om nödvändigheten av demokrati, om de fruktansvärda följderna av bristande fördelningspolitik.

Fruktansvärda för alla som inte råkar vara burgna, vill säga.

1867-1869 led Sverige flera svältkatastrofer. Till den grad att landet blev föremål för internationella insamlingar. Hela byar svalt ihjäl. Längs blåsiga vägar raglade pinnmagra horder, tiggde, stal köksavfall, åt ogräs, gnagde kadaver, gjorde vad som helst. 

Västerbotten, Dalarna, Småland, Stockholm, men som Jemen eller Etiopien.

Ändå har detta tills nu saknat en samlande berättelse. Kanske på grund av vad Magnus Västerbro kallar "det undflyende i svältens väsen". 

Svält som förnedring

De svåraste upplevelserna beskrivs sällan inifrån det egna lidandet: antingen överlever inte personen i fråga och därmed inte heller dennes historia. Och om livet får nåden att gå vidare, så är svältens minne också skammens och förnedringens. Något man gör allt för att glömma.

Men här ges ett lystmäte av öden värdiga skillingtryck. 

Ungar tynar i jordkulan, pigor ger i smyg tiggarhjonen en klutt gröt, feta storbönder nyttjar dyrtiderna till ocker. 

Ur arkiven talar anekdoter och skrönor som av Sara Lidman, Torgny Lindgren eller Kerstin Ekman (några av alla stora svenska författarskap där just nödåren bildar klangbotten).

Om hur hungern destruerar människan – tänder trillar, barn stannar i växten, kvinnors ansikten blir håriga. Såklart det blev kravaller, närapå revolution, och massemigration för decennier framöver. Fattigsveriges vitaminfattiga hopplöshet malde ju folket till benmjöl.

Men äckligast är den belåtna dumheten. 

Att ingen svensk svalt på grund av någon bokstavlig brist på mat i landet. Mitt i svälten massexporterades svensk spannmål, till exempel till Londons droskhästar.

Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Importera mat

Inte var Sverige heller utan pengar att importera mat. Bland annat kostades prinsessan Lovisa på ett fantastiskt bröllop vars budget översteg siffrorna i folkets vädjan om nödlån. 

Missväxten kom av naturkatastrofer. Riksdag, regering och kungahus ansåg ändå att de hungriga fick skylla sig själva.

Magnus Västerbro skildrar nyktert och skoningslöst hur svälten löser upp både människans och samhällets kropp. Bokens allmänmänskliga insikter lär få dagens högersladdande tyckonomi att hojta om triggervarningar. 

Som: denna bok kan allvarligt skada din rojalism. Den kan även knäcka din nationalism, din konservatism och din nyliberalism. 

Denna bok kan skada din historielöshet. För den visar vilket frugalt och fragilt land Sverige var för bara 150 år sedan, inskränkt och urbota ineffektivt skött, ända nerifrån steniga tegar upp till glimrande kristall. Inte bara jämfört med vår tid utan också jämfört med mycket av sitt samtida Europa.

Den branta omställningen från feodala skrån till ohejdat fri marknad blev ödesdiger, förvärrad av en envist förstockad syn på samhällets svaga. 

 

LÄS MER - Sven Olov Karlsson: Vi har själva skapat brandkaoset 

Högerns grundbult

Eliten tillämpade samma föraktfulla, paranoida princip som ännu utgör en av högerns grundbultar: att hjälp till fattiga, det vill säga de svältande, vore förödande, ty då bleve de bortskämda och skulle bara kräva mer och mer.

Det viskade riksdagens adel – Wallenberg, Wachtmeister, af Ugglas med flera i kung Karl XV:s öra. Så han sa nej, och försjönk i grundlösa storhetsdrömmar, amatöristiskt målande och flitigt sexmissbruk medan dödstalen steg.

Enligt samma hållning villkorades hjälpen när den omsider sattes in. Även svårt undernärda tvingades arbeta för maten. Överheten ville ta tillfället i akt att lära alla fattiga satar att inget var gratis (hur i jösse namn just svältande skulle kunna ha missat det). Taniga statare och darriga torparfruar ålades att försöka gräva diken i vintertjälen eller slöjda krattor. Helt meningslösa sysslor som gav inga eller undermåliga produkter. Arbetslinjen, någon?

Flera av ”Svältens” reflektioner får tanken på höstens val att ila extra otäckt i ryggraden.  Särskilt en: ”tidens liberalism – som sätter den enskilda, unika individen i centrum – trivs utmärkt som sängkamrat med nationalismen, med dess dyrkande av den enskilda, unika nationen.”

 

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Brandvakten"

 

SAKPROSA

MAGNUS VÄSTERBRO 

Svälten: hungeråren som formade Sverige

Albert Bonniers Förlag, 440 s.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!