Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Suzanne Ostens film sviker de små barnen

Demonerna tar över.
Foto: Sebastian Danneborn
ÖGONBLICK AV ÖMHET. Siri (Maria Sundbom) och Ti (Esther Quigley) i "Flickan, mamman och demonerna".
Foto: Sebastian Danneborn
Suzanne Osten.
Foto: Kalle Rönnåsen

Suzanne Osten fick rätt mot Statens medieråd som sänker åldersgränsen från 15 till elva år på hennes film.

Gunilla Brodrej tycker att "Flickan, mamman och demonerna" är lite väl läskig för barn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Suzanne Ostens delvis självbiografiska film om sin barndom "Flickan, mamman och demonerna" handlar om att leva med en mamma som är psykiskt sjuk. Det är en film som bygger på en viktig bok, "Flickan, mamman och soporna" (1998). Vacker, otroligt välgjord, påkostad.

Men. Med all respekt för Osten. Den här filmen är för läskig.

"Harry Potter", "Star wars" eller "Sagan om ringen" är naturligtvis också ruskiga. Liksom de nya Snövitfilmerna. Men på ett annat sätt, det är sagor i galaxer långt, långt borta medan det här är socialrealism, från dina kvarter. Demonerna kommer bleka och rödögda ut ur skåpen i en helt vanlig lägenhet. Det är skillnad.

Det börjar i skärgårdsidyll. Men mamman Siri tar dottern Ti och reser, bryter kontakten med flickans stabila lekmoster och flyttar till en hemlig adress i en möblerad andrahandslägenhet någonstans i Stockholm. Långsamt, frenetiskt börjar hon förvandla hemmet till ett förryckt fort, fjärrstyrd av demonerna. Ytligt sett är det en scenografisk fest. På ett djupare plan en tragedi.

När mamman sjunker djupare in i sin sjukdom är hon helt i klorna på sina inbillade, men i filmen ytterst påtagliga, uppdragsgivare. Då finns det ingen mat till flickan. Ingen omsorg. Då får hon inte ens använda toaletten.

I en scen dundrar den maniska mamman in i flickans klassrum och osäkrar för alltid skolans trygghetszon. Efteråt får Ti stå till svars inför kompisarna. "Var det där DIN mamma?" Givetvis säger hon nej.

Suzanne Ostens skräckfilm

Det blir värre, men i vissa stunder är mammans och flickans kontakt tillitsfull och öm och det skitiga hemmet en sagovärld. I en scen målar Ti mammans läppar röda till Anders Niskas nyromantiska filmmusik. I en annan scen krossar de porslin under upprymda skrik.

Flickan tycks ha en sorts grundmurad trygghet i sin späda kropp. Hon oroas inte nämnvärt av mammans nycker, hon är van. Åtminstone till en början.

Sedan kommer det. Det är det typiska skräckfilmsupplägget.

Förlåt den möjligen något mossiga kopplingen till Astrid Lindgren, som också talade om svåra saker, om onda varelser och om död, men hon lämnade aldrig barnets sida. Det fanns alltid en väg ut. Även om vägen var Nangilima. För även om Osten sträcker ut handen till barnen i publiken så släpper hon den helt och hållet gång på gång.

På seriös barnteater brukar barnpubliken få möta skådespelarna i foajén för att göra övergången lite mindre dramatisk. Och här låter Osten biopubliken möta filmens huvudpersoner innan filmen börjar genom en sekvens där mamman och flickan sitter i en tom biosalong och säger att det "bara är film". Men Ostens omsorger om publiken känns så nyckfulla. Skådespelarnas ansikten ligger i mörker, och Niskas musik är illavarslande. Vad ska vi tro?

Till förmån för demonerna

Boken "Flickan, mamman och soporna" har byggts ut till ett filmmanus där den letande mostern utanför gör att hoppet aldrig riktigt lämnar publiken. Några andra episoder skräms desto mer, som när mamman blir beordrad av demonerna att döda sitt barn: "You are a tool … Hon måste dö".

När flickan slutligen har blivit hittad och mamman har fått sina mediciner och man tror att terrorn är över och filmen är slut dyker demonerna likförbannat upp, med sina resväskor, kastar ett öga över axeln mot biopubliken, och går in i mörkret, liksom på väg att flytta hem till nästa mamma.

Åldersgränsen innebär att barn som ser filmen utan vuxet sällskap måste ha fyllt elva år. Med vuxet sällskap är det tillåtet att se filmen från sju års ålder.

Jag hör Suzanne Ostens vederhäftiga argument för att barn klarar mer än vuxna tror. Hon har pratat med dem om svåra saker och gjort det bra genom ett helt liv av skapande. Men den här gången tycker jag faktiskt att hon har blivit förförd av sina filmiska möjligheter, och lämnat de yngre barnen i sticket. Till förmån för demonerna.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

FILM

FLICKAN, MAMMAN OCH DEMONERNA
Regi Suzanne Osten
Manus Suzanne Osten och Erik Uddenberg
Triart film/SF
Speltid 1.5 t.