Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Suzanne Osten minns Ingmar Bergman

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag har fört en kritisk dialog med Bergman som filmare. Till exempel porträtterade jag honom i min film Mamma, en satir om makten. Min mamma var filmare och filmkritiker, vilket nästan var en omöjlighet som kvinna på 40-talet. Då var jag lite skraj för hans reaktion, men han ringde upp och var vänligt inställd. Han gjorde ofta så, gick i dialog med kritiken. Dels genom att ringa upp och diskutera, dels genom att lustmörda sina kritiker i filmerna.
Jag är uppvuxen med Bergman som myt, och har sett alla hans filmer. Man kan inte tänka sig en kulturuppväxt utan Bergman.
Han var en typisk manlig stor regissör som man kan skoja med. Han hade relationer med sina kvinnliga skådespelare vilket väckte aggressivitet hos en ung kvinna, en aggression som har med frigörelse att göra. Beundran också, inte att förneka när det gäller en så stor konstnär. Men han var en maktmänniska, för stor för att inte bli förbannad på.
Hans sammanförande av teater och film har betytt mycket för mig som också jobbar med det.
Bergmans filmspråk är eget och det finns en skönhet och ett mod i hans egna teman. Han var inte inställsam ett dugg och på så sätt riktigt krävande. Inte heller var han rädd för det grymma, det finns mycket våld och sadism i hans filmer.
Bergman känns som en hel epok. I själva verket finns filmerna kvar och lever sitt liv.

Intervju: Helena Boberg

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!