Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Suzanne Osten har alltid mött patriarkalt motstånd

Suzanne Osten har delat in sin självbiografi i tre akter.
Foto: Sara P Borgström / Ordfront
Foto: EXPRESSEN / MIKAEL SJÖBERG

I sin självbiografi blandar Suzanne Osten fragment ur barndomen och sitt privatliv med teatermetod, utveckling och ideologi.

Margareta Sörenson känner igen dramatikerns signum i flödet av idéer, referenser och visioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. De senaste dagarna har jag befunnit mig som i en torktumlare. Ty jag har läst Suzanne Ostens självbiografi. Stor och tung rullar den läsaren runt, runt mellan barndom och teatermetod, mellan minnen och människor, mellan liv, uppror, åldrande. Varmt är det, hett rentav och undan går det.

Foto: Ordfront

Det blir tvunget att kyla av sig och gå en promenad i minusgraderna till Högvägen på Stora Essingen, den ö och stadsdel i Stockholm som Suzanne Osten kallar ”Ön”, alltings början. Då fyllde Folkhemssverige skolan med barn och de många, små lägenheterna med barnrikefamiljer. Villorna pöste då som nu, men i dag är de små ettorna och tvåorna hopslagna eller rymmer singelhushåll.

Jag måste kolla. Är det möjligt att hon, född 1944, bodde sina första tolv år i en lägenhet där man samtidigt hörde ropen från idrottsplatsen, och kunde blicka ut över stora villor på andra sidan gatan, någon av dem med swimmingpool. Och att man från mamma filmskribenten Gerd Ostens arbetsrum kunde se NK-varuhusets roterande klocka lysa borta på Norrmalm. Jag kliver runt huset och försöker måtta, jo, det kan stämma. 

Detta egensinniga, lillgamla och utsatta barn som lekte blodiga sjukhus-lekar.

Gentrifieringen har plomberat de till bostadsrätter förvandlade hyreslägenheterna. Några skator rasslar omkring på en balkong; den egendomliga trerummaren som Suzanne Osten växte upp i hade två balkonger, vilket skapade viss avund i huset. Där en prudentlig frikyrkofamilj förbjöd sin dotter att någonsin mera leka med Suzanne, detta egensinniga, lillgamla och utsatta barn som lekte blodiga sjukhus-lekar. 

Mycket av de biografiska fakta som fyller självbiografin har hon redan skildrat i konstnärlig form. Liksom inifrån har jag på teatern genom åren följt Suzanne Ostens uppväxt med en psykotisk mamma, allt sjukare med tiden. 

Pappa motståndsmannen försvinner och förblir en romantisk bild. Suzanne Ostens gärning som teaterregissör och filmare är gigantisk, verklistan magnifikt lång. Tyvärr får man i denna bok plocka ihop den själv genom den i och för sig utförliga bildförteckningen i slutet av boken. (Ve, alla grafiker som motsätter sig bildtexter!) Turligt nog finns en tidslinje på boksidornas nedre kant med årtal, verk och händelser. 

Suzanne Ostens arbete för barnteatern har präglat flera generationer teatermakare i Sverige.
Foto: OLLE SPORRONG

Suzanne Ostens arbete för en konstnärligt högstående teater för barn är stor, unik och har präglat flera generationer teatermakare i Sverige. Och världen, faktiskt. När jag skrev om henne i ”Ny svensk teaterhistoria” suckade redaktören, måste det vara så långt om just henne? Jo, det måste det. En gång presenterade jag hennes baby-drama vid ett internationellt symposium i Japan. Konstnärlig teater, barnperspektiv, barnkonvention. En äldre bildad herre skrattade högt, rakt i ansiktet på mig: något så tossigt som teater för bebisar hade han aldrig hört talas om.

Foto: PHOTOGRAPHER LESLEY LESLIE-SPINK / © PHOTO LESLEY LESLIE-SPINKS LESLEY.LESLIE-SPINKS@

Så bilden av permanent patriarkaliskt motstånd som byggs upp i Suzanne Ostens bok om sig själv, den stämmer. Men hon har inte gjort det lätt för sina läsare i denna nådiga lunta. Hennes metod för livet och arbetet är motstånd, undersökning, process och kollage och hon ordnar sin biografi på samma sätt. Den delas in i tre akter: ”Frihet 1944-1963”, ”Jämlikhet 1963-2009”, ”Broderskap 2009 -”. Personerna i boken kallas roller; hon skriver om sig själv som jag, som hon, som Carlota, Isprinsessan eller coyote. Den äldre systern Pia, kallas Daphne men också Barbara, dottern Hanna Paula kallas Paula, men mest Söndagsbarnet. Partners och kärlekar är dock utan namn; vet man så vet man ändå. 

Flödet, forsen av idéer, referenser, visioner är hennes signum.

Man får skärpa sig. Min lästa bok är taggig av post-it-lappar, anteckningar med utropstecken, pilar och cirklar. Suzanne Osten blandar barndom och det liv som man skulle kunna kalla privat med det som är teaterarbete, utveckling, teatermetoder, ideologi, psykologi och psykoterapi, framtidstro, optimism, uthållighet. En överordnad kronologi härskar, men ideliga avstickare i minnet leker tittut med tiden. 

Någon hade kunnat sovra, någon kunnat redigera. Men då hade denna självbiografi inte varit lika mycket Suzanne Ostens. Flödet, forsen av idéer, referenser, visioner är hennes signum.

Det är först i bokens avslutande del, ”Karantändagbok”, som en annan ton och rytmik dominerar. Forsen har lugnat ner sig, ensam i väntan på en operation mitt under pandemin finns tid att se bakåt. Allena med sin (nya) katt uthärdar Isprinsessan ensamheten efter år i ett vimmel av skådespelare, kolleger, vänner. Så till sist ett mejl och ett jobberbjudande för nästa år. Livet, ändå. Jag andas ut med henne. Tillförsikt och mod, en punchline på Ostens teater.  


SJÄLVBIOGRAFI

SUZANNE OSTEN

Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? En självbiografi i tre akter

Ordfront, 462 s


Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.



Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET. Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.