Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Suzanne Osten bjuder in till ett svart mirakel

SORGESPEL. Maria Sundbom i "Falla ur tiden", en av föreställningarna i Dramatens Ingmar Bergman-vecka. Foto: Sara P Borgström

En fenomenal Simon Norrthon till höger.

Foto: Sara P Borgström

David Grossman.

Foto: Ariel Schalit

Suzanne Ostens "Falla ur tiden" på Dramatens Bergmanfestival är ett makalöst sorgespel.

Hanna Nordenhök ser en oförglömlig teaterföreställning där ensemblen bedriver en renande exorcism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER/BERGMANFESTIVALEN

FALLA UR TIDEN

Av David Grossman

Regi Suzanne Osten
Dramaten, Stockholm
Speltid 2 t.

Ur svart sand reser sig skådespelarna i Suzanne Ostens "Falla ur tiden" som blomskott ur ett utbränt landskap, ett brokigt begravningståg på vandring genom öknen, i jakt på en omöjlig försoning.

Eller på en tid utanför tiden.

Så tycks Ostens smått makalösa uppsättning vilja uttrycka det.

I det avseendet är den grammatiska förskjutningen av titeln på David Grossmans sorgebok "Fallen ur tiden", som ligger till grund för pjästexten, helt symtomatisk. Sorgen efter en älskad människa kan bara gestaltas via sitt eget infinitiv, sin oändlighet, sin gränstid.

Hur kan teatern fånga en sådan tid? Kanske bara på det sätt som här sker: genom ett återtagande av teaterkonstens grund i riten, i upprättandet av ett liturgiskt språk för det osägbara. Grossmans poetiska text, skriven efter sonens död som israelisk soldat i Libanonkriget 2006, bär i sig själv på alla dessa ansatser - omsatta till scenens andra tid och rum blir det magi.

 

LÄS MER: Suzanne Ostens film sviker de små barnen

Ett språk för sorgen

Ostens intelligenta iscensättning lyckas inte bara uppfinna ett språk för sorgens fruktansvärda växt - ty för den sörjande är de dödas död inte död, utan i varje ögonblick levande och generativ, som en tumörspridning. Genom att åstadkomma ett gränsuttryck mellan föreställning och sorgemässa, kortsluter hon också teateröverenskommelsen. Osten tillåter oss inte att vara en vanlig publik, på slutet får vi inte ens applådera, utan uppfordras att stå nakna och delaktiga utan distansskapande manövrar.

"Falla ur tiden" är också motsatsen till det slags föreställningar som organiseras utifrån en asymmetrisk logik där allt krut läggs på enskilda stjärnskådespelare, framburna av oförlösta och statistartade ensembler. Att det ska vara så ovanligt med en så ickehierarkisk regi som här, där varje skådespelare hjälps fram till sin rollkaraktärs gyllene ögonblick.

Här finns Kentauren, denna plågade författare och ökeneremit, som griper efter minnet av spädbarnets kropp mot sitt bröst. Här finns Barnmorskan/Skomakaren, besjungande eller beskrikande den döda dottern med blödande mun, upprispad av sorgens vassa spikar. Här finns Hertigen, pjäsens lysande ledsagarinna genom smärtans mörker. Och fadern, som går mot den döde sonen såsom man går mot en onåbar horisont medan modern vakar i klocktornet över tidens gåta.

 

LÄS MER: Rädda barnen från kulturhatarna

Ett hjärta av sten

Här finns också stadens krönikör, behållaren för de andras sorg, vars hustru med huvudet bakåtvridet i smärta alltmer liknar en besatt och långhårig häxa. Här finns sufflören, pauserande sorgens obevekliga tal. Och sist den gamla matematikläraren, med en sång som stiger mot taket likt en flock vidunderliga fåglar.

Om några skådespelare ändå måste framhävas så ska det vara Hulda Lind Jóhannsdóttir, hennes söndersörjda gestalt tar helt andan ur en, och Simon Norrthon, vars tröstlösa vandrare i sorghelvetets kretsar har en stillsam kraft man inte glömmer.

Jag vet inte vad det är för slags exorcism denna enastående ensemble bedriver. Men när vi vid föreställningens slut leds över scenen som på en gnistrande spång över en becksvart avgrund, och förs ut ur teatern mot sensommarkvällens milda ljus medan vi får våra ansikten duschade av ett lätt, artificiellt regn - är det som vi varit med om ett renande mirakel.

Om man kan bli omhändertagen, för att inte säga vaggad, av en teaterföreställning, så blir man det av "Falla ur tiden". Den som går oberörd därifrån har ett hjärta av sten.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.