Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin

Susan Abulhawa Foto: Sara Moritz
Susan Abulhawas palestinska släktkrönika kretsar kring de mest symbolladdade smärtpunkterna. Anita Goldman läser en lovande men språkligt alltför överlastad och otuktad debutroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SUSAN ABULHAWA | Morgon i Jenin | Översättning Niclas Nilsson | Norstedts, 383 s.

Vad händer med ett folk som ständigt tvingats på flykt, förnedrats, svikits och genomgått det ena blodiga traumat efter det andra och det under en tidsrymd så sammanpressad att generation efter generation ärver dessa sår samtidigt som nya oupphörligt kommer till?
Uthållighet och hårdhet kan bli deras kännemärke – ”Men priset de betalade var att de tvingades undertrycka all bräcklig sårbarhet. De lärde sig att fira martyrskapet. Endast i martyrskapet fanns det frihet.”
Framställningen kunde gällt mitt eget folk, det judiska. Men i stället handlar det om det palestinska. I en intressant men allt för kort reflektion – mindre än en halv sida i en roman på nära 400 sidor – begrundar den skönlitterära författaren Susan Abulhawa vad som skett med hennes folks förhållande till döden:
”Endast i döden blev de äntligen oåtkomliga för Israel. Martyrskapet blev det slutgiltiga trotset mot den israeliska ockupationen.” Detta ledde till att: ”För de generationer som föddes i lägren fann sorgen ro i en bädd av nekrofili. Döden kom att likna livet och livet döden, och det fanns en period under hennes uppväxt då Amal längtade efter att bli martyr.”
Om den unga palestinska författaren förmått att stanna upp här och gå djupare, kunde hon ha bidragit med obekväma men viktiga insikter om hur det palestinska folket påverkats på djupet av sin oerhört smärtsamma samtids-historia. Men författaren väljer att hasta vidare, till ständigt nya israeliska övergrepp.
Hon har placerat ut sin stora palestinska släktkrönika på de geografiskt mest symbolladdade och (över)tydliga smärtpunkterna – från byn Ein Hod i norra Israel, som också av israelerna är känd för att vara platsen för ett av de mest orättfärdiga övergreppen på palestinierna under 1948 års krig (ingående skildrat av den israeliska författaren David Grossman i Se den andre från 1993) till de kristna milisernas massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon 1982 och med ett blodigt crescendo i den israeliska arméns intåg i flyktinglägret Jenin på Västbanken 2002.

Susan Abulhawas berättelse kan med rätta beskrivas som passionerad. Hennes upprördhet över sitt folks lidande är djupt känd och skildrad i alla sina fasansfulla detaljer. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av detta folks utsatthet och ständiga förluster. Men berättelsen är också passionerad i den snävare erotiska bemärkelsen.
Författaren har med  ungdomlig friskhet fört in sensualism och sexualitet i berättelsen och utan att vara expert på palestinsk litteratur gissar jag att skildringarna av kvinnlig sexualitet och lust kan anses vågade och nyskapande.
Men inte heller vid denna centrala smärtpunkt – det genom generationerna nedärvda sexuella förtrycket i det traditionella palestinska samhället – förmår eller vågar författaren gå hela vägen, hon blir en medkännande men försiktig utanförstående kommentator av de konservativa och mycket stränga sexualmoraliska koder som generationer av unga palestinier lidit under. Kopplingen mellan detta nedärvda sexuella förtryck och den ”nekrofili” som författaren ändå benämner, görs aldrig.

Morgon i Jenin öppnar med en mycket vackert och språkligt högst lovande stycke:
”I en avlägsen tid, innan historien kom marscherande över bergen och krossade både nuet och framtiden, innan vinden fick tag i ett hörn av jorden och skakade loss dess namn och egenart, innan Amal var född, då levde en liten by sydost om Haifa ett stillsamt liv på fikon och oliver, öppna gränser och solsken.”
Över sådana pärlor blir man lycklig, för att sedan på nytt bli alldeles matt av den blandning av överbelastat språk med så många på varandra staplade metaforer att man måste stanna upp och gå tillbaka i texten för att alls förstå.
Däremellan tråkas man ut av långa inkilade sociologiska och politiska förnumstigheter och en översättning som är alltför ordagrann. Under bokflikens bild av den vackra unga författarinnan, uppges att denna debutroman kommer att publiceras i 19 länder.
Om – den politiskt korrekta – världen varit mindre hungrig på just en sådan kvinnlig palestinsk författare, kunde en god och sträng redaktör arbetat med denna lovande text tills språkdräkten tuktats och det politiserade tilltalet gett vika för den djupare insikt om gemensam smärta som anas i bokens slutkapitel.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!