Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Suhonen: Medborgare Göran Palm är död

Göran Palm 1971. Foto: Lutfi Özkök / PRESSENS BILD
Daniel Suhonen är författare, debattör och medarbetare i Expressen Kultur. Foto: Tommy Pedersen / TOMMY PEDERSEN EXPRESSEN

Poeten och skribenten Göran Palm har gått bort vid en ålder av 85 år.

Daniel Suhonen minns en diktare som var notoriskt intresserad av vanligt folk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Medborgare Göran Palm (född 1931) är död. Meddelandet når mig vid tre-fikat på den soliga tisdagseftermiddagen och det känns som en sista sorgsen diktrad i någon av Palms egna verk från 1960- eller 70-talet. En av våra stora samhällsdebattörer och diktare är borta, denna vårvinter som skördat så många.
Det är som att folkhemmet dör nu, mitt framför våra ögon. Ännu en epok har gått i graven. Göran Palm, som debuterade redan 1961, utmärker sig som den av sin tids vänsterskribenter och poeter som var mest notoriskt intresserad av det svenska samhället och de vanliga människorna. Medan andra åkte till kinesiska byar åkte han till svenska förorter.
Det märktes inte minst i diktsamlingar som "Varför har nätterna inga namn?" från 1971 eller den väldiga "Sverige, en vintersaga" i fyra delar som kom ut mellan 1984 och 2005, och gavs ut på nytt så sent som i fjol. I studierna av det egna arbetet på LM Ericson skildrade prästsonen Palm ett arbetsliv där solidaritet och maktlöshet bäddade för de krav på inflytande och medbestämmande som senare blev politisk realitet innan tiden vände.

Samtidig med Sara Lidman

Göran Palm försökte i detta nyckelverk i den moderna arbetarlitteraturen inte bara skriva om klass utan också diskutera hur denna skildring skulle göras möjlig i ett indoktrinerat borgerligt samhälle där arbetarklassen alltid var undantag, avhumaniserad, förvandlad till kollektiv, samtidigt som detta kollektiv pacificerades. Arbetaren var också individ: "de som arbetar i produktionen inte bara är unika personligheter utan också delar av ett kollektiv, en kast, en exploaterad klass", som han skrev i "Ett år på LM" (1972).
Samtidig med Sven Lindqvist och Sara Lidman tillhörde han de svenska författare som hela tiden befann sig i – ofta kritisk – dialog med "rörelsen" och inspirerade fackföreningsaktiva i hela landet att granska och diskutera sina arbetsplatser och formulera egna visioner om framtiden. På så sätt stod han i förbindelse med en annan av den svenska arbetardiktningens tvärviggar – nämligen Folke Fridell som med romaner som "Tack för mig – grottekvarn" talade direkt till den läsande arbetaren om människovärdet snarare än till de funktionärer som blivit en ny överhet.
Göran Palms författarskap är beviset för att det dels finns en samhällskritik som nöjer sig med att kritisera det bestående, dels en som dessutom gör allt som står i dess makt för att beväpna de vanmäktiga.

Ivrig som en skolpojke

"Överjaget kan bara betraktas från själens botten, på samma sätt som överheten bara kan betraktas från samhällets botten. Det gäller alltså att ta sig ned dit där man kan få överblick", som han skrev i "Dikter på vers och prosa" (1976).
På 2000-talet när jag arbetade som studiesekreterare på ABF-huset pågick hans eget stora demokratiprojekt Liv i Sverige där sannolikt flera tusen "vanliga" människor berättade om sina liv. Tillsammans skapade medlemmarna och de som deltog i berättarringar ett stort epos om vårt land. Då och då brukade Göran Palm storma in med sin bredbrättade hatt på mitt arbetsrum på Sveavägen och framkasta idéer som omedelbart borde genomföras. Ivrig som en skolpojke trots att han redan då var i 70-årsåldern.

Inga genvägar

En gång satte han sig bara i en stol vid mitt skrivbord och började berätta om sitt liv som nyenkel poet. Det var först enerverande, men efter en stund sänkte jag garden, vände mig mot honom och visade att jag gett upp och då log han brett och fortsatte berätta. Att han själv ville diskutera och framföra sin åsikt, hindrade inte att han genom hela sitt författarskap och inte minst rörelsen Liv i Sverige framför allt var en mycket god lyssnare.

Vanliga människors liv, drömmar och trauman var material till stor social dikt och drama. Det finns en enorm demokratisk hoppfullhet i detta diktande som var Göran Palms livsverk. Som han avslutade sin bästa politiska dikt, "Tjugofem invånare i Konungariket Sverige", finns det "inga genvägar till folket".
Jag undrar om detta svenska folk någonsin kommer att få en så kärleksfull lyssnare igen, när nu medborgare Palm har satt punkt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!