När Knausgård publicerar sin långa cykloptext i DN (19/5-15) får jag en rad sms från vänner. "Viktigt i dag", "Heja Knausi". Det är en handfull vänstermänniskor jag känner sedan länge. Jag instämmer, svarar jakande och så sluts rummet bakom oss. Det där är inget vi snackar högt om.
För ett år sedan lockades jag in i en debatt om Fi, det var precis innan deras uppsving i EU-valet, och jag sa det jag tänkte: en röst på Fi kan leda till att borgarna sitter kvar och Sverigedemokraterna blir vågmästare.
Jag ville att man skulle vara taktisk - också. Betänka vad som låg i vågskålarna. Innan jag klev ner i denna gyttjepöl kontrollerade jag mina argument med två vänner, en kvinna och en man. Bägge höll med mig i sak, men bägge sa oberoende av varandra:
Dra dig ur debatten, det är ett högriskprojekt. Du kommer att få twittrarna efter dig.
Jag tog plats i debatten med Gudrun Schyman och jag fick twittrarna efter mig.
Nu drar jag inte av detta slutsatsen att kvinnorna har all makt och förtrycker männen och att vi har åsiktsdiktatur som hårddirigeras från någon lesbisk tidskrift.
Men Knausgårds artikel, som också innehåller många åsikter jag inte delar, slår som ett knytnävsslag i solarplexus i vänstern av i dag. Rädslan för att ta debatten om något man tycker. Rädslan för att stå upp för sin analys, sin åsikt, sin känsla. Den gäller författare och intellektuella, men den gäller också många i politiken.
Jag längtar efter en vänster som kan klara av att diskutera allvarliga saker utan att tappa fattningen, som i en upplysningstradition vågar diskutera allt - även det låga, det innersta.
Men vi har ett samtalsklimat som inte är gynnsamt för tänkande. I ett uppskruvat twittersamtal blir de intellektuella - det är de och deras wannabes som är på Twitter - själva pöbeln. Författaren Knausgård, eller forskaren Ebba Witt-Brattström blir logotyper för en hållning, ett fotbollslag att heja på, snarare än något att faktiskt diskutera på djupet. Båda har poänger. Men få, om ens några, diskuterar dessa seriöst, eftersom gladiatorspelet är det som premieras.
I Tony Samuelsson lysande roman "Kafkapaviljongen" tar det segrande Hitler-Tyskland några progressiva författare i omskolning. De ska skapa en nationalsocialistisk höglitteratur. De flesta låter sig övertygas. Vad är det i dag som styr våra tankar? Det kanske inte enbart är kommersialismens negativa verkningar?
Författare som är ängsliga att utdefinieras blir sämre konstnärer. Varför har exempelvis ingen i romanform i dagens Sverige försökt skildra hur en tidigare socialdemokrat blir sverigedemokrat? Antagligen för att det skulle kräva en identifikation som är riskabel. När jag läser Michel Houellebecqs roman "Plattform" fångas jag av de sylvassa skildringarna av en pervers världsordning och sexhandel.
Spelar det någon roll att författaren som person verkar vara en skitstövel? Kanske har han något att säga oss ändå? Något som i vart fall skulle kunna vara en passning för att inleda ett samtal, inte en stoppboll.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.