Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Suggestiv världsbild på Färgfabriken

<p>VARAT I VECKEN. Anna Camner, utan titel, olja på pannå.</p>Foto: Jean-Baptiste Beranger
Utan titel.
Utan titel.

Peter Cornell ser Anna Camner, årets mottagare av Beckers konstnärsstipendium på Färgfabriken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

ANNA CAMNER

Färgfabriken, Stockholm

Till 12/3

Färgfabriken firar Beckers konstnärsstipendiums 30-årsjubileum med att ställa ut verk av alla pristagarna. Och mitt i den stora salen har man byggt ett ovalt rum med målningar av årets pristagare Anna Camner som i sin minutiösa och förunderliga precision inte står de gamla mästarna efter.

Målningarna lyser som kostbara ädelstenar i det omgivande mörkret. Det suggestiva arrangemanget och ljussättningen liknar barockens scenografi, och den djupa svarta rymd som återkommer som bakgrund i Anna Camners imaginära stilleben får mig att tänka på den spanske barockmålaren Zurbarán; hans gåtfulla ljusdunkel och komplicerade veck i vita skynken och draperingar är också ett tema hos Anna Camner. Att det dessutom är ett samtidstema visade Gilles Deleuze i sin studie ”Vecket".

Varat i vecken

Ett enkelt stilleben kan vara en modell av världen, som när Aldous Huxley tyckte sig se varats hemlighet uppenbarat i de triviala, labyrintiska veckan i en klänning eller ett par skrynkliga byxor. Är varat gott eller ont? Det bryr sig kanske inte om de kategorierna. I Anna Camners draperingar framträder inget Kristusansikte som i Zurbaráns bild av Veronicas svetteduk, men inte desto mindre anas en världsbild, mer kluven och ömtålig.

Döden är granne med eros

Söker geografin av intrikata, veckade strukturer med gångar, utvikningar, grottor ett slags kosmologiska diagram? Ibland skymtar revor, fläckar och smuts som kan få ett utsökt stilleben att byta tonart till en inre bild av melankolisk förgänglighet. Så också i några tidiga naturstudier som påminner om victorianska sagoboksillustrationer där de älskliga och förföriska blomstren och svamparna visar sig vara dödligt giftiga fleurs du mal.

Den surrealistiska fläkten, formernas fria rörelser och metamorfoser har ibland ett släktskap med Hans Bellmer, men under ytan och utan obscenitet. Veck och blomkronor väcker aningar om läppar och erogena zoner av rosa, skimrande, fuktiga hinnor. Ja, döden är granne med eros.

 

Peter Cornell är konstkritiker på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.