Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Struktur och salighet i hyllning till musiken

Dansaren Anthony Lomuljo och kören i Confidencens uppsättning av ”Ode for St. Cecilias day”. Foto: Martin Hellström/Confidencen
Margareta Sörenson. Foto: OLLE SPORRONG

Sångare, dansare och orkester minglar på Confidencens uppsättning av Händels ”Ode for St. Cecilia's day”. 

Margareta Sörenson ser en samtidigt harmonisk och energisk föreställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om sommaren blommar barocken på små slottsscener i grönskande uterum. Generös men lagbunden, livsbejakande men sträng som årstiden själv; sen är barocken visst som uppslukad och dyker inte upp igen förrän framåt jul.

Ett nätt teaterrum som klingar varmt av trä och är behagligt överblickbar: det är en lämplig plats för en dansad konsert i barockens anda med minglande sångare, kör, dansare och orkester. Det är en härlig sak att få stå mitt i musiken när Confidencen-festivalen burit ut stolarna ur den lilla salongen och stuvat orkestern på de bakre publikplatserna. Som på Solkungens tid är det stora salsgolvet spelplats: publik och artister flyttar sig, sjunger, uppträder och betraktar i en blandning som är både väl strukturerad och saligt flytande. 

Pythagoras tes

Confidencen Opera & Music Festival under Olof Bomans konstnärliga ledning har just haft prisad premiär på Händels opera ”Acis och Galatea” och som ett mellanstick vankas några dagar en föreställning av samme Händels lovsång till Cecilia, musikens skyddshelgon. Texten är av den engelske poeten John Dryden (1631-1700), som blev inspirerad av Pythagoras tes om att musiken var det som gjorde skapelsen fulländad. 

Nog för att barockens tidevarv är märkligt skruvad, besatt av antikens myter och tänkande, uppfylld av symmetriska scheman för hur allt ska fungera och en (kristen) gudomlig ordning råda – men barockens musik och dans har en högst vardaglig fot kvar i den gungande, sjungande musik som senare kallas folklig. 

Svarta vedträn

Intresset för barockens dans är stort både i och utanför Sverige. Forskning pågår och nya tolkningar görs, men på Confidencen är dansen denna gång 2000-talets. Satoshi Kudo har givit de två dansarna, Anthony Lomuljo och Stina Ahlberg, var sin koreografi, och Lomuljo laddar sina partier så att de bygger broar till musikens strikta rytmik. Dansen öppnar dialog med sångsolisterna eller leder kören, men den symbios som kan uppstå när Mime Brinkman på cello samspelar med Ylva Stenbergs sopran kan ändå inte överträffas: ”What passion cannot music raise!” 

Det är storartat i litet format när Händel och Dryden går igenom de olika instrumenten och hur harmoniskt de balanserar världen, just som Stenberg i den ljuva sången om och med den klagande flöjten, Petra Ambrosi, elegant stödd av Jonas Nordberg på teorb. 

Jag försöker lista ut varför svarta vedträn skickas runt och ställs ut i rummet. Där går jag bet. Det är lättare att förstå varför sidenband i vackra färger kastas över oss alla, eftersom de fångar festligheten och jublet i Olof Bomans känsligt energiska tolkning av denna lovsång till musiken, så skön att ”en ängel tog miste och trodde jorden var himmelriket”. 

Dans

ODE FOR ST. CECILIA'S DAY

Av Georg Friedrich Händel

Dirigent Olof Boman

Koreografi Satoshi Kudo 

Kostym Anna Kjellsdotter

Confidencen Opera & Music Festival Orchestra

Ulriksdals slott, Solna

Speltid 50 min. 

LÄS MER: Gamla berättelser får fart och flykt i Värmland 

 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.