Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stresstestet

Sex regeringar har fallit, sydeuropéerna demonstrerar och främlingsfientligheten växer. Johan Norberg ser 00-talets europeiska demokrati skriva ett långt kapitel i historieböckerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Foto: Foto: Okänd Okänd
Johan Norberg
Italienska senaten.
Kommer ni ihåg när Jörg Haiders främlingsfientliga FPÖ tog plats i den österrikiska regeringen år 2000 och EU svarade med en diplomatisk bojkott? Ibland tänker jag tillbaka på det ögonblicket som höjdpunkten för en naiv, i dag nästan rörande tro på att EU kunde knåda om hela kontinenten till ett modernt, post-nationellt och strömlinjeformat Bryssel.
Jag tänker på det när den ungerska regeringen inför presscensur och talar om arbetsläger för romer. Det hade den inte gjort år 2000, när EU fortfarande var starkt, när medlemmar och aspiranter fortfarande hade något att vinna på att hålla sina mörkaste drifter i schack.
Historiens ironi är snabb nu för tiden.
Euron var valutan som skulle hålla Tyskland nere och säkra Europas välstånd, gemenskap och fred. En av de personer som drev på europrojektet, den tidigare chefredaktören för Financial Times, Andrew Gowers, medgav häromdagen att det blev tvärtom. Euron krönte inte EU:s globala position, utan har tvingat EU att gå med tiggarbössan till länder som Kina och Brasilien. Euron skapade inte en djupare gemenskap, utan har enligt Gowers "underblåst konflikter, underminerat demokratiska strukturer och återuppväckt uråldrig nationalistisk bitterhet".

Nu drar massdemonstrationer och generalstrejker över södra Europa. Myndigheter ockuperas av personalen och folk blockerar restauranger som frekventeras av politiker. Den våldsamma svansen blir allt längre. I Rom bränner aktivister bilar och kastar stenar mot poliser. När Grekland för några veckor sedan firade Ochidagen till minne av självständighetskampen under kriget, buade de ut politiker som anslöt sig till paraderna, spottade på och slog ned dem. Även gamla politiker som var krigshjältar.
De båda ekonomerna Jacopo Ponticelli och Hans-Joachim Voth vid Universitat Pompeu Fabra i Barcelona har sökt igenom Europas 1900-talshistoria efter orsaker till våldsamma upplopp och försök till kupper. De fann episoder med hög skuldsättning, låg tillväxt och nedskärningar. De fann sådana epoker som kontinenten nu är på väg in i.
Svenskar har inte upplevt diktatorer, ockupanter och feodalherrar och inte ens särskilt mycket korruption. Vi tänker att våra ledare är ungefär som vi och arbetar i vårt intresse, och därför blir vi tokiga om någon begär dubbel ersättning för bostaden. Om de utsätter oss för budgetsanering blir vi förgrymmade, men någonstans innerst inne vet vi att de gör det för att de måste.
Samhällskontraktet i många sydeuropeiska länder ser annorlunda ut. Folket vet att ledarna är där för att sko sig, men låter dem hållas om de själva får en skärv. Ett låtsasjobb vid energimyndigheten, pension vid 55 år eller 50 000 kronor i bonus till järnvägspersonal som tvättar händerna är inte simpelt slöseri, det är ett sätt för patron att köpa tjänarnas röster och knyta ihop ett samhälle utan förtroende.
När detta rensas bort sprättas lojalitetsbanden upp. Det sker dessutom i en ekonomisk situation som är så desperat att nedskärningarna slår blint, när skolor och sjukhus stänger, människor förlorar sina jobb och mångas tillvaro går i bitar.

Fattigdom brukar inte leda till uppror, men frustrerade förväntningar gör det. Befolkningar som har fått smaka på det goda livet men kastas tillbaka i arbetslöshet och fattigdom har genomfört många revolutioner. Genom att låna det tyska kreditkortet fick spanjorer, portugiser, italienare och greker tio goda år och fick känna sig som moderna européer. De åren är nu slut. Pengarna är slut. Kvar står historiens mest välutbildade arbetslösa med en dödligt sårad nationell stolthet.
Att bli inkallad till chefen och få reda på att lönen ska halveras är tungt oavsett skäl. Men när det sker för att utlandet kräver det gör det extra ont. Det är sånt Internationella valutafonden är till för. Ansiktslösa, internationella byråkrater kan kosta på sig att föraktas och dras i smutsen. Men vad händer när ett grannland kommer med kraven? Om det är Tyskland? "EU ut ur Grekland" skanderar grekiska demonstranter nu. Den tyska ambassaden har klottrats ned med hakkors och bilder på Angela Merkel med Hitlermustasch cirkulerar.
Tyskarna å sin sida tycker att de gjorde den största tänkbara uppoffringen för Europas enande när de övergav D-marken, bara för att se andra använda euron till att jobba mindre, höja lönerna och betala amerikanska investmentbanker för att med falska derivat maskera skulderna.
Nu är det återigen fritt fram att tala om sydeuropéer som lata, korrupta bedragare. "Greker är greker" heter det nu.
Att samarbete kan skapa gemenskap var utgångspunkten för EU:s grundare. Det är svårare att hata eller bomba ett land där man har kolleger eller en gång blev kär. Yra av glädje över samarbetets framgångar drog man den felaktiga slutsatsen att mer samarbete alltid är bättre. Men samarbete som går ut på att slåss om samma resurser, eller bråk om vem som ska diktera andras politik, kan tvärtom söndra och så split. Då börjar vi än en gång leta skillnader.

Ledande politiker har börjat håna varandra på toppmötena och delar av befolkningarna har börjat förakta varandra. Politiska krafter som förklarar allt lidande med EU-byråkrater, grannländer och muslimer gör framsteg. I Finland har Sannfinländarna tidvis varit största parti i opinionsmätningarna, i Österrike har FPÖ varit det. I Nederländerna är Geert Wilders Frihetsparti näst största parti och i Frankrike flåsar Marie Le Pen president Sarkozy i nacken. En tredjedel av grekerna sympatiserar med den extrema högern eller vänstern.

Så här ser det ut redan i dag, i början av krisen. Flera stora ekonomier är just nu på väg mot konkurs och det sydeuropeiska banksystemet balanserar vid avgrunden. I värsta fall får vi ett sönderfall där bankomaterna stängs av och staterna inte kan betala ut löner och pensioner. Vilka går inte ut på gatorna då? Och vad gör de grekiska poliserna när de inte heller får ut sina löner?
Vi talar om unga demokratier som inte har prövats under sådana omständigheter. Grekiska officerare har hotat med att de inte accepterar diktat från Bryssel och nyligen bytte regeringen oväntat ut hela militärledningen, förmodligen efter att ha börjat tvivla på dess lojalitet.
Att som den europeiska eliten bara svara att det kräver "mer Europa" duger inte när ett skäl till folks raseri är att de redan har tvingats svälja en kraftig dos "Europa" som de inte röstat för - eller ombetts att rösta om igen tills de röstar rätt. Italien och Grekland har ställts under internationell kontroll med icke-valda teknokrater som regeringschefer, som svarar mer inför Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och Internationella valutafonden än inför landets väljare. "Vi måste suspendera demokratin i 18-24 månader så att svåra beslut kan fattas", som en italiensk företagsledare har formulerat det.

Sex EU-regeringar har redan fallit under denna kris, och fackförbund och missnöjespartier mobiliserar mot de nya. EU har förlorat sin auktoritet, men försöker samtidigt expandera sina befogenheter. Bakom lyckta dörrar talar EU-ledare om euron som "en helvetesmaskin som vi inte kan stänga av". Vissa statsledningar diskuterar att bryta sig ur och Tyskland och Frankrike tar fram krisplaner för ett nytt kärn-EU som kan dumpa krisländerna.
Nu är det den europeiska demokratin som stresstestas. Det är såna här tider som blir till långa kapitel i historieböckerna.

Johan Norberg
kulturen@expressen.se

Johan Norberg är författare och debattör. Hans senaste bok är Fragment och argument 1990-2010 (Hydra, 2010)

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!