Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Strålande gruff

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Årets avgångselever vid Teaterhögskolan i Malmö slår i sin sista examenspjäs på den riktigt stora trumman. 

 Med uppsättningen av den 300-årsjubilerande venetianske1700-talsdramatikern Carlo Goldonis sista komedi, Gruffet i Chiozza, har man i  en helprofessionell inramning (med Philip Zandén som regissör och Jan Mark som dramaturg) förvandlat - eller snarare förstärkt - det gränsland mellan commedia dell'arte-traditionen och det mer naturalistiska taldramat som utmärker Goldonis plats i teaterhistorien, och landat i en fartfylld klang-och-jubel-föreställning med mörka stråk och med nykomponerad och pastischartat tidstypisk musik av Henrik Rambe. 

 Bryggeriteaterns scen beskriver här det lilla fiskeläget Chiozza i den venetianska bukten, där inledningens gruff och rappkäftade skvaller mellan kvinnorna runt den stiliserade spelplatsens välvda träbro snart också sprider sig till byns salta fiskare, som liksom kvinnorna är hetlevrat strids- och giftaslystna. 

 Det i grunden triviala (och för byborna högst naturliga) bråket hamnar småningom inför domstol, och efter en närmast oöverskådlig räcka av våldsamma intriger och dråpliga händelser i fattigdomens och maktens, svartsjukans, kärlekens och den gryende könspolitikens tecken, kan så äntligen bröllopsklockorna ringa.

 Tempot är högt och humöret på topp i detta klassiska italienska lustspel, och de liksom vilande musikaliska inslagen och sångnumren uppväger fint den rappa dialogen och fysiska spelstilen. 

 Särskilt imponeras man av att regissören och den tolvhövdade ensemblen mitt i förvecklingarnas virrvarr lyckas med konststycket att också samla sig kring styckets mer subtila karaktärsdrag, och i den andan vårda sympatierna med och kärleken till gestalterna, Goldonis kanske viktigaste särmärke. Visserligen skulle man ha kunnat bearbeta texten något; dryga två och en halv timmars uppskruvat krakel är åtminstone en halvtimme för mycket. Men i allt väsentligt utgör föreställningen en tillfredsställande bekräftelse på att återväxten av våra skådespelare är synnerligen god, och är dessutom ett kvitto på att det inte sällan är den här typen av scener som räddar sorgligt förbisedda världsdramatiker undan den stora glömskan.


Martin Lagerholm

FAKTA

GRUFFET I CHIOZZA |  Av Carlo Goldoni  | Regi: Philip Zandén |         Teaterhögskolan i Malmö, Bryggeriteatern