Bortsett från den horribla titeln ("Antropocen") och den illa tänkta eller copyskrivna undertiteln ("Dikt för en ny epok") gläds jag i grunden åt ambitionen och den poetologiska strävan i Jonas Grens andra diktsamling.
Han har avgjort blivit tekniskt och formellt skickligare sedan den effektsökande debuten "Lantmäteriet" från 2014. Det ekopoetiska ärendet finns kvar. Dikttiteln fastslår att det rör sig om dikter skrivna för en "ny" geologisk epok. Antropocen, en ganska gammal insikt och än äldre epok som har fått doptid. Människan har blivit Gud, i biologisk och geologisk mening (fast mindre medveten om sina handlingars verkan).
Läs även "Poesifestivalen som är på liv och död".
Lyrik har, trots ihärdiga försök att påstå motsatsen, per definition ett mänskligt perspektiv. Ekologiskt intresserade poeter måste ta itu med denna meckiga paradox. Diktaren finns alltid där - omedvetet, som ett tingens mått, eller explicit. Hur skriva en dikt, där diktaren, som ser och erfar, inte är alltings mått?
Gren försöker lösa knuxet genom att inleda första sviten med att genomskåda och undergräva, men samtidigt insistera på perspektivet som det vi har tillgängligt. Om dikter alls ska ha en mening, centrallyrikern gör avkall på centrum. Det är inte dumt, men den inställsamma fromheten i en strof som "Jag är / i minoritet / mig själv" får mig att backa. Gren verkar missuppfatta valensen i ordet "minoritet". Bara en väldigt vacker själ ser sitt jag som till 90 procent bestående av mikrober.
Gren är alltså snarare ekosofisk än ekologisk i sitt förhållande till omvärlden. Allt för ofta är dikterna projiceringar av naturromantisk varia. Diktaren finner nednött visdom - livscoachning - i en insekt, på en sten: "Försöker leva som en stekel / på klipphällen", och andra variationer därav.
Lyckligtvis räddar Gren hela boken genom en lysande längre dikt. "Innan stoftet brinner" har teknisk briljans, är snabb, precis i bilderna och intervallerna däremellan,
Ja, i fråga om motivutveckling håller Gren jämna steg med tempoexperter som Tegnér och Lindegren. Men han har ett annat slags energi, en poetiskt perverterad destruktionsrörelse, som drar dikten mot en slutpunkt. Livet försvinner. De sköna konsterna blir stoft.
Slutpunkten infinner sig dock i diktens dryga mitt. Vad händer när "maneterna / når herravälde i haven"? Kanske är det bara vår uppfattning av liv - elefanter, grodor, människor - som försvinner. Eller människan, våra ord och vår makt. Mikroberna finns kvar. Slutet en vacker, enkel kontrapunkt: ty då ska cellerna, igen, "delas / i motstånd till liv".
Just här är det storslaget. Och bra.
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.