Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förnimmelser hos en förvisad kropp

Jamaica Kincaid Foto: ANNIE LEIBOVITZ / TRANAN
Jamaica Kincaids debutnoveller "På flodens botten" finns nu på svenska

Hanna Nordenhök läser Jamaica Kincaids skimrande debutnoveller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De gestalter som för ordet i Jamaica Kincaids debutnoveller tillhör kvinnor som i varje ögonblick ter sig lika oövervinneliga som utlämnade åt en värld där deras underordning betingar varje steg de tar. Inom sig bär de alla på en ”otvättad och glittrande” flicka, en som ska besegra världen samtidigt som hennes öde är att förbli fånge åt patriarkatet. 

Men Kincaids kvinnor är också först och främst mödrar och döttrar, och i det också systrar – de lever i och genom sin gemensamma bestämmelse att vara kringskurna, en symbios, en förblandning, där de också är satta att vakta på och disciplinera varandra. I detta både plågade, och på karaktäristiskt kincaidskt vis djupt sensuella, systerskap korsas erfarenheten av en karibisk kolonial historia med den av barnets tidlösa exil ur moderskroppen, och en evigt otillfredsställd hunger efter ett förlorat paradis som följer med den. 

Poetiskt mättad prosa

Det är i denna sammanflätning av det oersättligt enskilda och det universella, av det tidsbestämda och det eviga, som Kincaid skriver fram sin samtidigt politiska och poetiskt mättade prosa, genomgående i författarskapet. 

Att se hur den litterära hållningen redan driver dessa förtätade berättelser från 1978 är förunderligt – inte minst överrumplande i noveller som ”Svarthet” och ”Min mor”. Eller i titelnovellen, där det enskilda människolivet liknas vid ett hus på botten av en flod, ett litet ohyvlat hem med plåttak ohjälpligt nedsänkt i den större tidens rytande vattenmassor. Floden är glömsk, ett nyckfullt Lethe-väsen, hänsynslös i sin glömska och sin ständigt rörliga temporalitet. Den slukar allt och får allt att upplösas, bara för att låta det komma tillbaka igen, i ny skepnad. 

Så skrivs det politiska återigen tätt inpå det existentiella hos Kincaid, det ändliga inpå det oändliga. 

Gåtfulla kronologier

Det finns en Clarice Lispectorsk optik i novellernas saxande och gåtfulla kronologier, ett seende där föremålens glans blir lika påtaglig som kroppars närvaro. Där observationen av en myra öppnar existensen lika mycket som observationen av människokroppen. Det blir ett slags fenomenologiska betraktelser över ett sätt att vara i världen där ”min egen närvaro, precis som ett gammalt stycke historia, kommer att bereda plats för teorier”. 

 

LÄS MER: "Magnifik återkomst" - Hanna Nordenhök om Lars Noréns nya pjäs  

 

Men den kropp som ser och förnimmer hos Kincaid är nästan alltid en socialt förvisad kropp, vilket också gör dess horisont till den hos någon som kan ”se tvärs igenom [s]ig själv”. Från denna gränspost mellan inuti och utanför inventeras en värld där det egna jaget och kroppen ter sig lika främmande som fjärilars och malars. 

"På flodens botten" är en bok som också är en grundforskning och ett tänkande, och därmed också storslagen litteratur.

 

NOVELLER

Jamaica Kincaid

På flodens botten

Översättning Madeleine Reinholdsson

Bokförlaget Tranan, 117 s.

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!