Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Storartad diktsamling av Marie Silkeberg

Marie Silkeberg.Foto: Åsa Sjöström / BONNIERS
"Atlantis".
Silkeberg på scen.Foto: Zebra Poetry Film Festival

Victor Malm följer med genom Marie Silkebergs slingrande dikt i "Atlantis".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK

MARIE SILKEBERG

Atlantis

Albert Bonniers, 368 s.

Någon gång om året heter det att svensk poesi är för svår för en bred publik – att den är inåtvänd, estetiskt avancerad och svårbegriplig på ett sätt som gör att den saknar angelägenhet för de flesta. Det är förstås inte sant, vilket den som slår upp och börjar läsa i Marie Silkebergs nya diktbok ”Atlantis” genast får ett kvitto på.

För det rör sig om en berättande långdikt, där okonstlade, nästan prosalika versrader rinner över sidorna i ett flackt och stillsamt flöde. Bakom orden gömmer sig ingen hemlighet som avkräver läsaren en särskild bildning för att komma åt. Det är bara att ge akt, skärpa hörseln och följa med i denna slingrande dikt om migration och flykt från terror och krig.

Folk på flykt från terror

I blickpunkten finns ett namnlöst du, som rör sig mellan städer, från flygplats till flygplats, träffar och samtalar med lika anonyma människor som enas av en enda sak: att de befinner sig på flykt.

Silkeberg skriver om hur de promenerar genom städer, för stilla samtal i hotellsängar sent om kvällen, väntar, utbyter erfarenheter. En typisk sida kan se ut så här:

Ni rusar ut i kvällen.

Äter.

Du lämnar honom och tar en taxi.

Träffar henne.

Kommer upp på Times Square och kan inte hitta hotellet i den

sena natten.

Kommer till sist rätt.

Tar hissen.

Förtvivlande formlöst

Angeläget? Ja – även om ingenting i just de här raderna avslöjar det, de är bara en del av den oupphörliga och riktningslösa rörelse som bokens nästan 400 sidor skildrar. Det kommer nämligen an på formen, rörelsen i sig.

Summan bildar ett slags mönster, framställer en bild av migrationen som en förtvivlad, total sammanhangslöshet, ett ofrånkomligt kringflackande. Och så ger Silkeberg poetisk form åt någonting som till sitt väsen är förtvivlande formlöst, ett genomförande som är inget mindre än storartat.

 

Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.