Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stolthet och fördom:
Nationalmuseum

Elisabeth Vigée-Lebruns porträtt av Baronessan Bonne-Marie-Joséphine-Gabrielle Bernard de Boulainvilliers. (Bilden är beskuren.)

På Nationalmuseum möter betraktaren högreståndskvinnor maskerade i 1700- och 1800-talets lyx. Peter Cornell söker bekantskap med tidens etablissemang i en mång­facetterad utställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

STOLThet OCH FÖRDOM | Nationalmuseum, Stockholm | Till 20/1 2013.

Den ständiga frågan: vem är hon? Också årtiondena kring den franska revolutionen brottades man med kvinnans särart, inte minst i konstvärlden. Med vilka argument kunde hon utestängas från konstakademien och från statens konstnärsutbildning?

Nationalmuseum lägger ut en överraskande mångfacetterad bild i Stolthet och fördom. Kvinna och konstnär i Frankrike och Sverige 1750 – 1860. I promenaden genom utställningen blandas sociologi och måleri och för att hitta rätt är det bäst att förse sig med den ovanligt läsvärda katalogen (där de utländska bidragen är utmärkt översatta).

De flesta målningarna är porträtt av kvinnor, ofta självporträtt, från samhällets övre skikt. Vi betraktar varandra nyfiket, kan vi förstå varandra genom alla raster av kulturella koder? Begripa ansiktsuttryckens och klädernas innebörd? Kanske inte, men också missförstånd kan vara upplysande och befriande.

 

Marie Gabrielle Capets porträtt av Stéphanie Félicité Ducrest de St-AubinFoto: Foto: Nationalmuseum / The National MuPeriodens vetenskapsmän, fysiologer och forskare, till exempel Diderot och encyklopedisterna, grubblade mycket över kvinnans väsen och hur det skilde sig från det manliga. De menade att kvinnan ägde en särskild sensibilité, en livlighet i fantasi och känsloliv som genom sin impulsiva ombytlighet fick svårigheter att omsättas i ett koncentrerat skapande; hennes känslor varierade hela tiden så att de förhindrade eftertanke. (Påminner det inte om särartsfeministen Irigarays ord från 1970-talet: "Kvinnan, är besynnerlig, obegriplig, upphetsad och nyckfull/.../För om hon säger något är det redan i samma ögonblick något annat än det hon menar.")

Det djupsinniga skapandet reserverades följaktligen för mannen. Bara undantagsvis kunde en kvinna bli medlem av konstakademien, men då högst fyra kvinnor av akademiens många ledamöter (ungefär som i dagens svenska bolagsstyrelser). Här innebar den franska revolutionen ingen avgörande skillnad även om den öppnade Salongen för kvinnliga utställare.

 

Utställningens porträtt bevisar att de vetenskapliga auktoriteterna hade på tok fel; här pågår ett skapande som är svårt att särskilja från tidens manliga konst. Med stolthet tillbakavisar de kvinnliga konstnärerna omgivningens fördom.

Men det är också en fördom att de skulle vara utestängda från konstlivet; flera av dem, som Vigée-Lebrun, Giroust Roslin och Labille-Guiard var tvärtom stora stjärnor som kunde tjäna massor av pengar på sina porträtt och miniatyrer, låt vara att deras karriärer förutsatte inflytelserika män, mecenater och privatlärare. På Nationalmuseum återspeglar de i porträtt och självporträtt olika aspekter av det kvinnliga: Vigée-Lebruns Okänd kvinna som Flora visar kvinnan som generös och sinnlig natur, fångad i lätt berusning under en trädgårdsmaskerad; eller det nakna, själsliga självporträttet av Haudebourt-Lescot, försjunken i inåtvänd eftertanke; eller det stramt avskalade självporträttet av Sophie Adlersparre, orubblig i sitt kall som konstnär.

Sophie Adlersparres självporträtt.Foto: Foto: Leif MattssonPorträtt, stoffer och klänningar. Att ge det lyxiga sidenet en glänsande och taktil förnimmelse var ett gammalt mästarprov som måste avläggas för att tysta manliga kritiker. Så mycket dyrbart tyg till ingen nytta, så mycket lättsinne, tänkte man under den dygdiga empiren efter franska revolutionen - och kanske fortfarande. Måhända inte nytta eller sedlighet men ändå en tanke bakom en konstfull teatral maskering; jag råkade nyss läsa en berättelse av Karen Blixen, "Den gamle kavaljeren", som (jag citerar fritt) förklarar: "Men under denna tid var kvinnans kropp en hemlighet som kläderna gjorde sitt yttersta för att dölja. Kvinnokroppen blev på detta sätt ett mysterium. På den tiden hade kläderna en självständig tillvaro och en egen tanke. De hade bara en uppgift: den att förkläda."

Så blir betraktaren också ett slags etnograf i tiden.