Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stockholms stadsteater: Stillheten

KVINTETT TILL VÄRLDENS ÄNDE. Maria Salomaa, Magnus Krepper, Katarina Ewerlöf, Sten Ljunggren och Michael Jonsson. Foto: Stockholms stadsteater
Lars Noréns skendöda pjäs Stillheten väcks till lysande deja vu-upplevelse på Stockholms stadsteater. Nils Schwartz ser en legendarisk familjeuppgörelse bryta sig ur sin naturalistiska tvångströja.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TEATER
STILLHETEN | Av Lars Norén | Regi Eirik Stubø | Stockholms stadsteater | Speltid ca 3.15 t.

Rollgestalterna vadar omkring i sitt eget drama, när den norske regissören Eirik Stubø sätter upp Lars Noréns Stillheten - starkt nedstruken - på Stockholms stadsteater. I det nakna scenrummet ligger hundratals vita pappersark strödda över golvet. Några gånger plockar en av skådespelarna upp ett ark och läser anvisningen till den scen som följer. Vi ska tänka oss att det är själva pjäsmanuset som en vredgad hand har spritt ut som en gigantisk kortlek.
Stubø är en regissör som i samarbete med scenografen Kari Gravklev och ljussättaren Ellen Ruge driver det nakna scenrummets estetik längre än de flesta, väl vetande att de sparsamma effekterna kan vara nog så illustrativa - Strindbergs Påsk på Stockholms stadsteater med bara stolar och en enslig påsklilja i en urna, ett ymnigt snöfall över de svarta ytorna i Noréns Ljus på Det Norske Teatret i Oslo.

Att låtsas att pjäsmanuset ligger utspritt på golvet är förstås ett illusionstrick, men det är ett trick som vill bryta med den naturalistiska illusionsteatern.
Stillheten är den skendöda pjäsen som försvann i uppståndelsen efter Noréns monumentala genombrott med Björn Melanders supernaturalistiska tv-uppsättningar av Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud 1984.
På en vecka gick Norén från att vara ett halvkänt namn i Teatersverige till att bli en nationell prefixstjärna:
Alla vet vad en Norénfamilj eller en Norénjul står för - fast han mig veterligen aldrig har skrivit om julfirande - eller vad en Norén light är för sorts pjäs.
Melander konstruerade en trilogi genom att låta samme skådespelare (Percy Brandt) spela den alkoholiserade fadern också i den tidigare skrivna Modet att döda - ett slags prototyp till genombrottspjäserna.

Men Nattens och Kaos felande trilling är just Stillheten, skriven två år senare, men i trilogins egen kronologi placerad mellan de båda andra. Att den har satts upp så sällan - i Sverige bara på Dramaten 1988 - förklaras väl dels av att den egentligen inte lägger något nytt till vad som redan sagts i de andra pjäserna, dels av att Norén formligen sprutade ur sig andra familjeuppgörelser under hela 80-talet. Teatrarna hann inte med i hans produktionstakt.
Men oavsett vilken pjäs som spelades på vilken scen var Melanders tv-uppsättningar stilbildande. Norén skulle spelas naturalistiskt, alternativ bjöds inte.

Tobias Theorells helaftonsuppsättning av Natten och Kaos samtidigt på Stockholms stadsteater för fyra år sedan fick loss ena armen ur den naturalistiska tvångströjan. Stubø får loss båda. Fast brottet med naturalismen är egentligen bara visuellt - vi får inte en hotellreception möblerad framför ögonen att orientera oss i, bara arken av ett utspritt pjäsmanus på en tom scen.
Men skådespeleriet är också hos Stubø psykologiskt realistiskt, dock utan att förlora sig i utanverkets igenkännbarhet. Det vi ser är en teaterföreställning där ögats förvillelser är minimerade för att vi ska kunna koncentrera oss på rollgestalternas nakna uttryck här och nu.

Stillheten alluderar på O'Neills Lång dags färd mot natt, både explicit och implicit i pjäshandlingens tidsrymd - från morgon till kväll den heta augustidag när modern i familjen får veta att hon har högst tre månader kvar att leva.
Katarina Ewerlöf är kvar i rollen från Theorells uppsättning av Natten och Kaos, och döljer som där sin dödsångest under tillkämpad stoicism. Det är en behärskning som sönerna inte står ut med, allra minst den yngre - Noréns alter ego - som i Michael Jonssons gestalt liknar en minikopia av den hatälskade storebrodern (Magnus Krepper), alla antiteser till trots.
Sten Ljunggren som den alkoholiserade fadern och havererade hotellägaren är den kroppsliga måltavlan för de andras aggressioner och frustrationer - driftkucku, hatobjekt, krossad förebild, sig själv nog in absurdum, den förbenade livslögnen som världsförklaring och patetisk ruin. En fullständigt lysande rollprestation.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!