Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stjärnsmällen i Mumindalen

Mumintrollet och Snorkfröken i filmen Mumintrollet och kometjakten från 2010.

Foto: NORDISK FILM
Det ursprungliga omslaget till "Kometjakten" som utkom 1946.

I Tove Jansons Mumindal lever katastrofen i fredlig samexistens med tryggheten och humorn. Amanda Svensson inleder kultursidans sommarserie om apokalyptiska visioner i konsten

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sommarsolen flyter varm över Mumindalen. Mumintrollet dyker efter pärlor. Det lilla djuret Sniff har precis hittat en väldigt speciell grotta och en väldigt speciell kattunge. Muminmamman lägger snäckor i vackra mönster i trädgården. Den småborgerliga sommaridyllen är med andra ord näst intill perfekt.

Men så en plötsligt regnig natt kommer den filosofiskt sinnade Bisamråttan inkravlande på punschverandan, genomvåt och småsur och med ett mycket bistert besked: En komet är på väg rakt mot Mumindalen. Och med den, förstås, dalens och jordens och alltings undergång. Inte för att det stör Bisamråttan, så länge han får invänta katastrofen inomhus, trakterad med Muminpappans äppelvin: "Den stora undergången bekymrar mig inte så mycket men på något sätt vill man inte vara kall om magen när man går under."

"Kometen kommer" (ursprungligen "Kometjakten"), den andra av Tove Janssons böcker om Mumindalen, kom ut 1946 när freden i Europa var ny och skör. Speciellt nervös var stämningen i Finland, där sovjetskräcken var stor. Tove Jansson hade påbörjat "Kometjakten" när atombomberna föll i Hiroshima och Nagasaki, och den annalkande kometen beskrivs ofta – som i Tuula Karjalainens biografi "Tove Jansson: Arbeta och älska" – som en metafor för kärnvapenhotet. Men kometens röda stjärna kan onekligen också läsas som en symbol för grannen i öster.

Det ena utesluter
nu förstås inte det andra. Då som nu fanns det ohyggligt mycket att vara rädd för. Få visste så väl som Tove Jansson att rädslan är ett mänskligt grundvillkor – och få barnboksvärldar har väl hotats av undergång så ofta som Mumindalen. Dalen som – i en tydlig parafras på berättelsen om Noaks ark – till och med föddes ur en katastrof har darrat under vulkaner, snöat igen, hotats av trolldom och skogsbränder och översvämmats inte bara en, utan två, gånger. Det teatraliska ropet "Ödesnatten! Ödesnatten!" som ekar genom "Farlig midsommar" betyder egentligen: "Business as usual".

Det är som om den trygga Mumindalen inte skulle kunna finnas till utan otryggheten som motpol. Själva livet och dess värde blir till i spänningen mellan trygghet och katastrof. Det är också där, i symbiosen mellan skräck och lycka, som trollet blir troll (och människan människa). Inför hotet om att allt ska ta slut kommer både troll, knytt och skrutt i kontakt med sina undertryckta drifter och djupast kända begär.

Inte minst i "Kometen kommer"
är det tydligt att tanken på jordens undergång inte bara är skrämmande – den är också livgivande, ja rentav uppiggande, precis som farligheter ofta är i Mumindalen. När Mumintrollet och Sniff ger sig ut på ett uppdrag – att ta sig till ett observatorium för att skaffa information om kometen – lever de mer intensivt än vanligt, stiftar nya betydelsefulla bekantskaper och äter varje plätt som om det vore den sista.

Hela berättelsen genomsyras av denna febriga carpe diemkänsla, representerad av Bisamråttans plötsliga utbrott av lakonisk livsglädje: "Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt."

I detta avseende var Tove Jansson ett barn av sin tid. Världskrigen förde oundvikligen med sig en känsla av brådska – varför skjuta upp något till morgondagen om morgondagen alls inte kommer? Eller som det formuleras i "Kometen kommer", när följet på väg hem för att rädda sig undan kometen råkar på en mycket lockande dansbana med tillhörande handelsbod:

"Inte har vi tid med att dansa nu när jorden ska gå under, sa Snorken.

Men om vi alls ska dansa måste vi göra det nu, utbrast Snorkfröken. Snälla du! Den går ju under först om två dar!

Kanske man kan få lemonad i en sån där handelsbod, sa Sniff."

När det väl
kommer till kritan går jorden förstås inte under. Det värsta som händer är att Bisamråttan sätter sig på en krokan (snöpligt, men inte ens med Muminmått en katastrof). Apokalypsen kommer av sig när kometen bara sveper lätt vid jorden med sin svans, innan den fortsätter sig väg genom rymden. När morgonen återigen gryr över världen är den sig lik – och samtidigt helt ny. Tryggheten och faran har återigen gnuggat nos och skapat något stort och vackert.

Mumindalen är och förblir en av de tryggaste platserna man kan föreställa sig, en barndomsidyll där det alltid lyser på verandan och skafferiet aldrig tillåts bli tomt. Ändå är det, paradoxalt nog, faktiskt i otryggheten som den största tryggheten finns i Tove Janssons värld. Ett av de mest älskade Tove Jansson-citaten kommer från boken "Trollvinter", där den orubbligt harmoniska karaktären Too-ticki slår fast: "Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig."

Världen är i ständig förändring
, liksom människan, och det enda man verkligen behöver frukta är fruktan själv, Mårrans iskalla gestalt. De ständiga katastrofhoten i Tove Janssons Muminvärld är en påminnelse om att jorden, om man nu ska vara krass, alltid är på väg mot sin undergång, liksom människan från födelsen är på väg mot sin död. Men vad kan vi göra åt saken? Ska lemonaden för den skull gå till spillo, krokanen inte bakas och kattungen inte ges kärlek och omtanke? Ska vi ge upp om att kunna avvärja den katastrof som just står för dörren, bara för att en ny snart kommer att ta dess plats?

Nej, vad Bisamråttan egentligen menar med att ta våra rädslor filosofiskt är med typisk Tove Janssonsk underfundighet mycket oklart, men det är i alla fall inte kapitulation eller blind ödestro. Snarare är det väl att kunna förhålla sig på en gång aktivt och passivt till det ständigt närvarande hotet om undergång – att rädda det som räddas kan och låta resten bli som det blir.

Och, förstås, att se till att hålla sig varm om magen. Bara utifall att.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!