En kakofoni av fågelljud och vi är där. Det enda utnyttjade rummet i lilla och stora Edies förfallna East Hamptonvilla har i scen- och ljuskollektivet Sutodas händer blivit en belamrad zoologisk trädgård. Tidningsbuntar, järnsängar och klädhögar samsas med nakna trädskelett, ett multiplicerat Godotträd som även läckt utanför de frostade fönstren där trädkropparna kastar sina skuggor in i scenrummet.
De båda kvinnorna vid namn Edie är mor och dotter vars verkliga förlagor blev kända för världen genom dokumentärfilmen "Grey Gardens" från 1975. Sara Stridsberg införlivar sömlöst deras symbiotiska folie à deux i sitt eget universum där gränserna mellan etablissemang och paria, frihet och ofrihet, kontroll och kaos är satta i ständig upplösning.
Regissören Rickard Günther återförening med Galeasen är efterlängtad. Hans senaste produktion på samma scen var Elfriede Jelineks "Prinsessdramer" för elva år sedan, även då med Monica Stenbeck och Ingela Olsson i rollerna. Stenbeck gör stora Edie till ett förvuxet barn, fast sängförankrad i småblommigt mormorsnattlinne, pendlande mellan godtycklig elakhet och självömkan, trugande och späkande. Despotisk och ständigt uppmärksamhetskrävande. Kort och gott ett modersmonstrum.
Ingela Olsson är självlysande som dottern, ständigt på väg in i ett nytt klädesplagg, men hela tiden med baddräkten kvar under, redo att simma ut och bort. Här glimtar Olssons tidigare rollfigurer förbi, olyckliga, undertryckta och längtande som hos Tjechov eller Strindberg. De små fåfänga frigörelseförsöken fångas i balettrörelser, lika plötsligt påbörjade som avslutade.
Johan Wahlström växlar finstilt mellan staffagefigurerna i deras liv. Männen som passerat revy, bröder, älskare och ämbetsmän. Och så Jackie O förstås, redan tidigare en mytisk figur i Stridsbergs värld. Urbilden av kvinnlighet och konvenans.
Det är just mot detta stora och lilla Edies liv utgör en stilla motkraft. De är trots allt stjärnor i sitt eget liv.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.