Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stjärnbildare

Mångsysslare. Lars Rudolfsson har en rad bejublade produktioner i bagaget, bland annat regisserade han "Kristina från Duvemåla". Foto: Ellinor Collin

Pälsdjursallergiker (som jag) kan inte längre se allt på Orionteatern. Trist. Som den bejublade "Hjälp sökes" i regi av Lars Rudolfsson, med text av Kristina Lugn och ny musik av Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Men så är det hästarna, och en omtalat genial get. Kunde man erbjuda gasmask?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

Lars Rudolfsson har i drygt 30 år gett ny glans åt komedins och tragedins två slitna masker. Som i urminnes tid har det gått med nuets musik, mästerlig mimkunskap och cirkusdoft. I Orionteaterns väldiga verkstadshall pågår en lek som kallas teater; den gnistrar ut över hela teaterlandskapet. Eftersinnande allkonstverk, klassiker och nytt, för barn och gamla, med folk och fä.

I juryn ingår Gunilla Brodrej, Anna Håkansson, Nils Schwartz och Margareta Sörenson.

Senaste fem årens pristagare: 2012: Turteatern. 2011: Alexander Mørk-Eidem. 2010: Christina Ouzoundis. 2009: Jonas Karlsson. 2008: Pia Johansson.

Än mer bittert är det att höra Lars Rudolfsson berätta om hur hästar fördjupar teaterspråket för de mänskliga kollegerna med sin känslighet. Hästarna lär sig snart ett grundläggande mönster men nyheter och överraskningar gör dem oroliga, sura, rädda. I vår blir de åtta stycken (prosit) i en saga vävd kring Gustav III.

I den senaste och mest kultförklarade av Lars Rudolfssons större produktioner, "Vems lilla mössa flyger?" finns emellertid inte mer päls än den i Bisamråttans mössa. Denna egendomliga dikt om varat och döden, varför blev det så fantastisk teater?

- Teater är det flyktigas konst, allt är här och nu. Barbro Lindgrens text handlar om den stora flyktighet vi är satta att förvalta, insikten om att varje ögonblick betyder så mycket. På scenen: de små, små detaljerna. En ton, en rörelse. Det handlar om att bli äldre, att dö. Det är så allvarligt att det blir roligt. Livet som dagis och äldreboende på samma gång. Gemenskapen, individerna, det tillåtande.

- Och så frånvaron av all pretention: det här är inget märkvärdigt. Såsom i livet, så ock på teatern.

 

Orionteatern har firat 30-årsjubileum. Lars Rudolfsson är en av grundarna, och nu sitter han här med det långa håret, som alltid, i en prydlig hästsvans på ryggen. Numera grå. Jag minns hur den sopade golvet när han gick på händer för 30 år sedan. Repetitioner pågick och när saker och ting gick i stå, drog han sig undan och gick på händer ett tag.

Då var det 1980-tal och man kunde hitta en ruffig, nerlagd mekanisk verkstad på Söder i Stockholm. Inspirerande tom. Gruppen med unga som startade Orionteatern, med namn efter den vackraste stjärnbilden, arbetade med lika och minimal lön för alla, och "ibland ingen alls." Lust och fantasi var deras kapital. Och Orionteatern kom snart att bli spelplats för en ny slags totalteater, där scenrummet med sina råa väggar var medaktör till skådespelarna i långa rockar från någon second hand-butik.

 

Större delen av 1990-talet var Lars Rudolfsson på vift. I Malmö regisserade han originaluppsättningen av "Kristina från Duvemåla", som gjorde ett triumftåg både i och utanför Sverige. Han arbetade tillsammans med Helen Sjöholm, Björn Ulvaeus och Benny Andersson och spelar sedan dess dragspel i BAO, Benny Anderssons Orkester. "Det är kärt!"

Sedan 2000-talet är han tillbaka på Orionteatern som konstnärlig ledare och slår teatervärlden med häpnad på nya sätt.

- Men jag är lika oroad i dag som på den första, fattiga tiden. De tio år som jag arbetat på Orionteatern på 2000-talet har varit i ett förändrat och hårdare klimat.

- Den senaste tidens diskussion om det fria kulturlivet i Stockholm handlar om jämförelsevis lite pengar, men attityden mot oss skapar stor osäkerhet med sina detaljerade kriterier. Slutresultatet för varje konstnärlig produktion är ändå alltid lika ovisst, oavsett material. Vi kan aldrig veta om något blir succé!

 

Lars Rudolfssons egen historia börjar som gosse i Operakören och löper parallell med det sena 1900-talets alltmer öppna scenkonst. Så som regnet plaskade på betonggolvet när Orion blev Londongata i Shaws "Pygmalion" 1985, så har aktörerna hängt i trapets och musiken klättrat upp i taket. "Cosí fan tutti" inte mindre än två gånger, dels som råttopera, dels för mimare. Nästa år regisserar han barockopera med Malena Ernman, "Xerxes".

Allt har han gjort, men han drömmer vidare. Om att återuppliva den mekaniska verkstaden med drivremmar och traverser för en pjäs om kompositören Allan Pettersson, vars far arbetade på en verkstad i närheten. Men då behövs en symfoniorkester med minst 50 personer. Kan det ordnas?

- Jag skulle vilja att kulturpolitiken var offensiv och att den lärde sig av historien. Se tillbaka! De fria teatergrupperna har haft en avgörande betydelse för scenkonsten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!