Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stjärnan var Akademiens genidrag – nu ska hon bort

Foto: SAM STADENER
Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Svenska Akademien har misslyckats med att få Katarina Frostenson att lämna institutionen frivilligt, och tillsätter därför en oberoende utredning.

Victor Malm ser hur lyrikstjärnan som en gång hyllades som Akademiens räddning till slut kom att sammanfatta dess djupaste kris någonsin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | FROSTENSON. När Katarina Frostenson valdes in i Svenska Akademien hade det som brukar kallas Rushdiekonflikten precis skakat den gamla institutionen: tre av de mest namnkunniga ledamöterna – Kerstin Ekman, Lars Gyllensten, Werner Aspenström – hade lämnat arbetet. Möjligen var orsakerna till det och därmed krisen flera, så har det åtminstone sagts, men oavsett kom Frostensons inval att betraktas som ett slags räddningsaktion. En ”sensationellt god nyhet”, ett ”högst oväntat genidrag”, kommenterade Per Svensson på dessa sidor i februari 1992. 

Ordalagen han fortsatte i kräver ett citat:

”Hädanefter måste akademin tas på allvar, till och med på kultursidorna. Frostenson kommer att ge den legitimitet och göra den respektabel också för det unga avantgarde som brukar vädra sina kavajer på Forum Arnault, multimediegalleriet som drivs av den nya akademiledamotens man Jean-Claude Arnault. Hädanefter är det fullt möjligt att tänka sig inte bara Horace Engdahl, utan också Anders Olsson, Stig Larsson, Ernst Brunner, Ulf Eriksson och Ann Jäderlund som medlemmar av akademin.”

"En tyst generation"

Klärvoajant? En smula. 

Nu heter det att Frostensons utträde är nödvändigt för Akademiens överlevnad. Symmetrin undergår nog ingen.

I samband med invalet menade hon sig tillhöra ”en tyst generation”, en som inte ville synas utan hellre drog sig undan för att syssla med sina egna projekt. Vad gäller henne själv är det nog ganska sant. Frostenson har aldrig varit synlig i offentligheten. Förrän nu.

Flertalet har förmodligen lärt sig hennes namn först det senaste året. Men med böcker som ”Joner”, ”Tankarna”, ”Karkas” och ”Flodtid” har hon under flera decennier hört till Sveriges absolut främsta och mest inflytelserika poeter

Det var på den grunden som Horace Engdahl motsatte sig de krav på hennes utträde som restes under hösten och våren. Dagens akademi, menade han enligt uppgifter till DN, skulle i framtiden bli känd som ”Frostensons Akademi”. Kan man slänga ut sällskapets främsta utan att åsamka institutionen betydande skada?  

LÄS MER – Victor Malm: I Frostensons poesi är akademikrisen avlägsen 

Att sättet som han gjorde motstånd på förvärrade krisen står bortom tvivel, men bakom Engdahls resonemang finns ett förnuft som skiljer sig från både det mediala och den nyliberala företagskulturens. 

Läckor och fiffel

Hur kommer detta se ut i framtiden, när spalternas helt utbytbara tyckare förpassats till glömskan? När historien om den litterära epok som i stor utsträckning också är hans (!) ska skrivas? Vad kommer det att göra våra efterkommandes bild, värdering och förståelse av vår tids stora poet? Och, kanske, av Engdahl själv? 

Vi ska nog vara glada för att sådana hänsyn är ovidkommande i de flestas ögon. Jag säger inte att inga bra saker har gjorts med blicken på framtidens historieskrivning, men jag kan dra mig ett par ganska fruktansvärda till minnes. Ändå är det ett synsätt som vi borde anstränga oss att förstå: det borde inte förvåna att en författare ser saken så och vägrar medielogikens eller företagskulturens principer.  

Om det är så hon själv resonerar nu vet jag förstås inte, men om jag var Frostenson hade jag nog haft det med i tankarna: Akademien uppmanar henne att avgå, hon vägrar, anser sig oskyldig, ännu en oberoende utredning ska till och den vid det här laget småputtriga krisen fortsätter. Ingen är särskilt imponerad. 

Katarina Frostenson med maken Jean-Claude Arnault på Nobelmiddag 2011.Foto: DAVID SICA / STELLA PICTURES

Enligt Anders Olsson är det stadgebrott som hon ska straffas för, det vill säga: antingen gäller det ekonomiskt fiffel, Nobelprisläckor eller båda. Händelsernas kronologi får det dock att se ut som att hon straffas för vad hennes man har gjort, vilket, baserat på vad vi vet, nog också den värsta sortens antifeminist tycker är fult och skevt.

Dessutom vet vi att hon inte är den första ledamoten i Akademiens historia som läckt namnet på en pristagare, hur det ligger till med ekonomiska oegentligheter vet jag inte, men jag får gärna mina aningar motbevisade. Inga ursäkter, förstås, men misstanken att detta snarare har med Arnault än Frostenson att göra är svår att bortse från.  

Nobelpriset är en bisats

Och dessutom – kommer ett utträde hjälpa? Kanske om Frostenson hade betett sig i enlighet med det vanliga, offentliga förnuftet: när man anklagas för något olagligt eller otillbörligt avgår man fort, för företagets bästa. Men nu, efter alla dessa månader? Jag tror inte det. Björn Wiman har nog rätt: vill man återfå sin plats i ljuset måste man bli varse att rötan sitter djupt.  

Under hösten – och särskilt efter att invalet av Mats Malm kommenterades på kultursidorna – har jag dock börjat undra om det är där den hör hemma. Nobelpriset är, ärligt talat, en bisats. Akademiens viktigaste insatser för svensk litteratur är det få som hör talas om. Inte för att de är hemliga, utan för att de irrelevanta för den annars så förhärskande celebritets- och nyhetslogiken. Som institutionen – vad som än sker de kommande månaderna – förblir en oersättlig motvikt till. 

Vi borde bry oss om att de gör sitt jobb bra, inte att Sveriges största poeter eller mest folkkära författare sitter där. Kanske är det till och med så att lyskraften som sådana skänker är en betydande del av geggan.

 

Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.