Stig Larsson

Stig Larsson: "Jag måste försvara min heder"

Författaren Stig Larsson.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Professor Ebba Witt-Brattström.
Foto: Kristoffer Wikström
Skribenten Isabelle Ståhl.
Foto: Cornelia Nordström
Svenska Akademien-ledamoten Horace Engdahl.
Foto: Sven Lindwall

Stig Larsson vill inte längre vara en allmän spottkopp i debatten om "kulturmannen".

I dag gör han upp med Ebba Witt-Brattström och hennes påståenden om hans böjelser för minderåriga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är nu 42 år sedan jag började skriva i dagspress. Då handlade det om filmrecensioner i Västerbottens-Kuriren. 42 år är en lång tid. Och det här är den första text jag skriver som jag inte alls vill skriva.

Helst av allt skulle jag bara vilja ha allting glömt. Så det är ju - om man tittar på det utifrån - lite tokigt av mig att skriva det här.


Jag måste försvara min heder. Precis som du tycker jag inte om att vara allmän spottkopp. Det är det viktigaste för mig, jag ska inte försöka göra mig finare än vad jag är. Men det finns också en mer allmänmänsklig aspekt.

Det är väl inte så konstigt att människor påverkas av den tid vi lever i. Twitter, internet, förtal, hat. Det är ett slags sluttande plan. För tio år sedan vore en direkt lögn som tryckts på Expressens kultursida ett problem. Det skulle aldrig ha accepterats. Men i dag? So what. Om det överensstämmer med dina strategiska idéer om en kulturfajt, varför inte?

Att du som blir drabbad känner ångest, mår dåligt, är - i dagsläget - en skitfråga. Det viktigaste är att vildsinta kulturstrider säljer lösnummer. Den 15 maj i år skriver Ebba Witt-Brattström en artikel på kultursidan i Expressen. Formellt är det ett svar på Expressens kritiker Victor Malm och hans ifrågasättande av hennes debattinlägg om "kulturmannen" (12/5-15).

Jag är väl en egocentrisk person, så mitt sätt att tolka hennes artikel kanske färgar av sig av det. Men jag kan inte komma ifrån att huvudsyftet är att på ett så listigt sätt som möjligt kränka mig.


Hon skriver:

...min förvåning över att ingen har reagerat på Larssons uttalande om hur attraktiva 13-åringar (med 'kvinnliga former'), är i dokumentären 'Livet enligt Stig Larsson .

 Uttrycket "kvinnliga former", som är det enda som Witt-Brattström direkt citerar, hänför sig till en kommentar, säg 18, 19 år gammal, där jag påpekar att du som man rent teoretiskt sett kan känna en attraktion inför en minderårig tjej. Men det betyder ju inte att du gör något. Eller ens visar det. Jag menar, då skulle du ju göra bort dig.

Hon fortsätter sedan, skenbart riktad till Malm, men i praktiken riktad till alla Expressenläsare (som är betydligt fler än dem som ser "K special").

Ebba Witt-Brattström skriver, i fetstil:  

Men källor måste man kontrollera, Victor Malm. Kolla SVT Play vettja innan du börjar röja nästa gång. Du är bara ett musklick ifrån att se och höra Larsson inför kameran berätta om sin personliga böjelse för minderåriga.


Jag känner inte denna böjelse. Och jag säger ingenting sådant i programmet. Men: den som läser hennes text tror naturligtvis det.

Och hur många tror ni det är som ser om programmet för att kontrollera saken? Listigt, Ebba. Ett retoriskt mästerstycke: Men: det du gör är att du förtalar mig.

Det som är extra smärtsamt är att det är Ebba Witt-Brattström som skriver detta. Jag har känt henne i över 35 år. Jag är gudfar till henne näst äldste son med Horace. När jag och Natalie gifte oss i Adolf Fredriks kyrka valde vi att ha Horace och Ebba som bröllopsvittnen. Jag menar så här, jag tycker om Ebba. Som jag ser det har hon aldrig fått riktig bekräftelse för den insats hon har gjort för en yngre generation kvinnor. (Något som vi män indirekt tjänar på, vem vill inte komma i kontakt med bra kultur?)


Debatten, eller snarare drevet, går vidare. Isabelle Ståhl skrev i sin krönika i Svenska Dagbladet att hon föredrog att läsa döda författare (20/5-15). De som lever kan ju säga så dumma saker. Som jag då, typ. Hon uppskattar "Autisterna", men det tråkiga är att jag lever. Och, även om hon inte skriver så är det väl det som är tanken, att jag smutsar ner mina böcker genom mitt prat. Ironiskt nog låg jag då för döden. I närmare sex veckors tid har jag varit inskriven på Sankt Görans sjukhus för blodförgiftning.

Jag är en helt vanlig människa, jag vill inte jämföra mig med Olof Palme. Men jag tror minsann att Palme var förutseende nog att misstänka att champagnekorkar skulle smälla på Café Opera, frustande gapskratt, nedblötta sidenslipsar, när väl meddelandet om hans död hade spritts.

Det är tveksamt om någon kommer att öppna en flaska champagne när jag väl är död. Men glittrande nöjda blickar och lite förstulet dolda leenden får jag räkna med.

Så här ska inte en kulturdebatt se ut.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.